Från höften

Fick ett märkligt kvitto på att min blogg faktiskt lever fortfarande så nu ska jag skriva. Jag ska skriva trots att jag har känslan av att inte ha något att säga, känslan som ligger bakom denna storslagna skrivtorka.

Fick ett massutskick till min gamla mailadress av en gammal vän som jag tappat kontakten med, det handlade om att vi alltid har makt över oss själva att välja om vi ska vara på bra eller dåligt humör. Jag tror att Kay Pollack åker runt och föreläser om just detta under temat: att välja glädjen, typ. Mailet handlade om en kille som alltid var på topphumör, ständigt high on life, oavsett vad. Han trillade från något högt och blev rullstolsbunden men var ändå lika glad.
I alla situationer kan vi göra aktiva val att välja vår reaktion och hur svårt det än låter så kan allt vändas till det positiva, ja i princip så länge man fortfarande är i livet. Att leva är att vara positiv, eller åtminstone att kunna välja det positiva.
Låter nästan religiöst va? Lite väl mycket springa-runt-och-dansa-och-sjunga-på-gröna-alpkullar-som i Sound of music. Vi gillar ju att gnälla! Titta själv ut genom fönstret, grått, blött, kallt, blåsigt, dystert. Klart man vill gå runt och reta sig på en massa små meningslösa obetydliga vardagsprylar. Men det ligger något i det ändå, det finns bara ett motstånd mot det positiva därför att gnället är inövat, tryggt och mysigt. Så det handlar alltså om att kunna zooma ut när du svär läppen av dig för att du missat en buss, och titta på kärleken, din egna goda hälsa, världen, ja hela härligheten, allt som går att glädjas åt.
Det går nog, men det är svårt, och det svåra ska man som vanligt, ja just det, öva på.

Låt oss lycka till

Fredagkväll i Årstadal

Det är femte och sista varvet på tvärbanan på det slitigaste av mina jobb. Jag kör norrut och ska sluta för dagen när jag anländer Alvik om ca 15 minuter, äntligen. Rörelserna är rutin och ryggmärg så länge inget inträffar.
Infart Årstadal vid Liljeholmen bromsar man alltid ner till 15 km/h när signalsystemet säger till vagnens säkerhetssystem vad som är maxhastiget. Tur är väl det för det ligger en människa på spåret. Han ligger i framstupa sidoläge med huvudet vid ena rälen (spåret) och fötterna vid den andra. Ropar till trafikledningen om person på spåret, hamnar i radioskugga och får ingen kontakt. Går ur vagnen och fram till killen, han är smutsig och har ett blodigt sår på hakan. Han ser ut att ha fallit handlöst från plattformen ner på spåret. Han rör sig men verkar inte kunna formulera något begripligt tal. Skyndar tillbaka till vagnen och får hjälp av konduktör och trafikant att lyfta bort honom från spåret. Tillbaka till vagnen, kör några meter och får kontakt på radion igen, anropar och uppger hans tillstånd och ålder och ber om ambulans. Konduktören är orolig över att vi flyttar en liggande person med tanke på eventuella skador på ryggraden. Han är redan flyttad och det är försent i så fall. Oro. Måste släppa killens omedelbara öde. Trafikbefäl råkar finnas på plats i vagnen och jag kommer överens med henne om att jag kan fortsätta köra.

Jag är klarvaken nu, darrningarna och den höga pulsen har börjat lugna sig, i backspegeln avlägsnar sig den liggande killen på marken med en grupp människor runt omkring. I Alvik får jag reda på att killen helt enkelt varit fullkomligt redlöst dyngfull och att han kommer repa sig utan problem. Jag lärde mig vikten av att vara vaken och alert trots tristess och trötthet.
Jag hoppas den unge killen lärde sig något.

Dröm blir overklighet

Stefan och Marie har varit ett par i 6 år nu. De bor i ett vackert beläget hyreshus med utsikt över en liten sjö en bit utanför Falköping. Han jobbar som butikschef på ICA i centrum och hon är sekreterare på stadsplaneringskontoret inom kommunen. I år ska det bli av, de har bokat en resa till Thailand. De var egentligen båda överens om att Thailand har blivit så Mallorca-aktigt och förutsägbart som resmål för sådana som dem. Hur som helst tänker de allt mindre i sådana banor för varje dag som resan närmar sig, istället bygger de upp stor spänning och förväntan inför avresedagen. Det är den 12 december och ingen snö har ännu fallit men det är kallt och frosten har försilvrat det svenska nattlandskapet där de åker med buss mot flygplatsen. Den långa flygresan blir lite av en prövning då en ettårig liten flicka på raden bakom gallskriker hela vägen förutom en halvtimme i mitten. Till slut anländer de trots allt och Thailand välkomnar dem som ett varmt och vackert paradis som tinar upp den svenska frosten i både kropp och själ. Allt är så bra som de förväntat sig, till och med bättre. Den tredje dagen på plats blir det äntligen dags att förverkliga Stefans stora dröm. De ska åka ut med båt och prova på att dyka.

Stefan är tyst men ser koncentrerat nöjd ut. Han tittar ut mot havet och verkar tycka att det går för långsamt, han är ivrig att få komma i vattnet. Marie har lärt sig att läsa av Stefans tystnad, den kan vara positiv och den kan vara negativ, nu är det den godartade sorten. Själv känner hon en blandning av spänningsfull förväntan och nervositet pepprat med en smula dödsskräck.

Till slut når de fram till platsen där dyket ska ske, kaptenen på båten ropar något obegripligt och genast hörs ljudet av klonkande gastuber som görs i ordning. Nu har ögonblicket kommit, dags att fokusera på dykningens alla säkerhetsåtgärder. Stefan ler mot Marie med uppspärrade ögon och verkar vara rent och oförvanskat lycklig. De har bestämt att de ska trilla baklänges ner i vattnet exakt samtidigt så att de är helt förenade i upplevelsen. Precis när de börjar falla kommer en enda tanke upp i huvudet på Marie:

Stängde jag av tvättmaskinen?

Äntligen höst!

I come from a land down under

Ibland får jag bara en halvtimmes rast mellan varven. Då har jag bestämt mig för att den enda lösningen måste stavas McDonalds. Jag tänker att halvdekadent måste vara bättre en heldekadent så jag brukar ta en big mac-meny med äppeljuice och morötter. Det kan man smiska ner i magen på ganska kort tid. Den här dialogen brukar utspela sig varenda gång:

-En big mac o company med äppeljuice och morötter.

-En big mac med äppeljuice och... vad sa du?

-Miiooröttårrr!!

-Morötter?

-Ja

Just ordet morötter blir alldeles speciellt välklingande på min dialekt så jag kommer fortsätta att säga det tills de känner igen mig och hivar upp den lilla löjliga morotspåsen utan att fråga.

Jag låter musiken tala istället, välkomna in på Gitarrism

Perfekt

Fem dagar i sträck med fullkomligt osvenskt sommarklimat, sol och 25-30 grader, den vecka då vi lyckats placera in jobb mellan två semesterperioder. Facit från den första semestern var att en av veckorna var regnig och kall. Nu har vi åkt för att semestra på landet i skärgården. Med sinnet inställt på ljummet skärgårdsvatten och soliga klippor drar vi glatt upp rullgardinen och möts av.... idel regnskyar. Det regnade så mycket idag att mössen åkte flumride i stuprören.

Ett utmärkt tillfälle att vända minus till plus. Behaglig läsning till det lugnande ljudet av nederbörd mot taket, joggingtur i skönt svalkande duggregn och världens läge att montera och testa de nya stänkskärmarna på cykeln!

...och nu, alla music lovers, blir det musikvideo

Kortfattat

Alla människors olycka härstammar helt och hållet ifrån oförmågan att sitta stilla ensamma i ett rum. Blaise Pascal

Summarum

Efter semestern måste vi båda konstatera att Skåne är ett underskönt landskap, att hela Sverige faktiskt är finfint. Detta upptäcker framför allt den som åker runt i bil och hivar upp ett par cyklar på taket så att man kan få närkontakt med väder, vind, doft och asfaltgropar uppifrån sadeln. Efter vissa magproblem de senaste dagarna riktas misstankar mot den luade ålen i Kivik eller den otroligt topptunga kulglassen i Åhus, ajaj. Ålen kunde vara värt det, men inte glassen. Hur som helst, tack kärleken för fantastiska äventyr i sol och regn!

Vi lyssnade sporadiskt på Jens Lapidus sommarprat innan hemkomsten. Han hade kommit fram till att tankarna stimuleras av att vi talar. Någonting stort händer då tanke och tal måste samverka i ögonblicket. Det är något annat än att sätta sig att skriva för sig själv. Vi behöver samvaro och samtal för att våra tankar och formuleringar ska få den riktiga skjutsen.

Det är värt att tänka på för en som har svårt att låta talet flöda, som filar och snickrar på vartenda ord innan det får lämna kroppen. När jag var liten flyttade vi från dalmål till skånska, jag höll tyst i en vecka på dagiset. Därefter talade jag perfekt skånska enligt mor o far.

Hämmad perfektionist med dåligt självförtroende och oförmåga att släppa kontrollen.

Ja kanske, men jag är stolt över denna förmåga att lyssna efter sublima detaljer i tal och musik och sedan kunna härma dem. Jag har ingen längtan efter att försöka bli buffligare och lyssna mindre. Ständig strävan efter perfektion är min last och min gåva som jag håller fast vid (gick tillbaka och redigerade den här meningen). Ni må förlåta mig för alla dess märkliga manifestationer, sådan är jag.

Gravitation är inget

Fastnar med idiotblick i köttfärsen, sleven i handen. Utanför svävar stora skepp av sockervadd mot blå dagsrymd. Svalorna fnissar retsamt ner mot vårt tunga hus.

Nej, nu är det tid!

Nu går jag ner i källaren och dammar av stålmansdräkten, vi ska ut och flyga du och jag.

Dröm blir verklighet

Stefan och Marie har varit ett par i 6 år nu. De bor i ett vackert beläget hyreshus med utsikt över en liten sjö en bit utanför Falköping. Han jobbar som butikschef på ICA i centrum och hon är sekreterare på stadsplaneringskontoret inom kommunen. I år ska det bli av, de har bokat en resa till Thailand. De var egentligen båda överens om att Thailand har blivit så Mallorca-aktigt och förutsägbart som resmål för sådana som dem. Hur som helst tänker de allt mindre i sådana banor för varje dag som resan närmar sig, istället bygger de upp stor spänning och förväntan inför avresedagen. Det är den 12 december och ingen snö har ännu fallit men det är kallt och frosten har försilvrat det svenska nattlandskapet där de åker med buss mot flygplatsen. Den långa flygresan blir lite av en prövning då en ettårig liten flicka på raden bakom gallskriker hela vägen förutom en halvtimme i mitten. Till slut anländer de trots allt och Thailand välkomnar dem som ett varmt och vackert paradis som tinar upp den svenska frosten i både kropp och själ. Allt är så bra som de förväntat sig, till och med bättre. Den tredje dagen på plats blir det äntligen dags att förverkliga Stefans stora dröm. De ska åka ut med båt och prova på att dyka.

Stefan är tyst men ser koncentrerat nöjd ut. Han tittar ut mot havet och verkar tycka att det går för långsamt, han är ivrig att få komma i vattnet. Marie har lärt sig att läsa av Stefans tystnad, den kan vara positiv och den kan vara negativ, nu är det den godartade sorten. Själv känner hon en blandning av spänningsfull förväntan och nervositet pepprat med en smula dödsskräck.

Till slut når de fram till platsen där dyket ska ske, kaptenen på båten ropar något obegripligt och genast hörs ljudet av klonkande gastuber som görs i ordning. Nu har ögonblicket kommit, dags att fokusera på dykningens alla säkerhetsåtgärder. Stefan ler mot Marie med uppspärrade ögon och verkar vara rent och oförvanskat lycklig. De har bestämt att de ska trilla baklänges ner i vattnet exakt samtidigt så att de är helt förenade i upplevelsen. Precis när de börjar falla kommer en enda tanke upp i huvudet på Marie:

Stängde jag av tvättmaskinen?

Alster

Inför nästa meningslösa skrivövning kan jag stolt presentera ett litet stycke musik.

Jag på gitarr och bison vid producentspakarna.

Observera: Inspelningen gjordes under påverkan av glass, jordgubbar och Carlsberg Hof.

Övning 2

Nedre botten övar på att skriva, om ni undrar vad i h-e förra inlägget var för nåt.
Nu har jag övat på att skriva kort och snärtigt (!) och att utmana läsarens fantasi och nyfikenhet.

Det. Vilket? Vadå? Alltet? Tingen? Tankarna? Tillvaron?
Är. Är vadå? Existerar? Är för jävligt? Är gött? Är svårt/lätt?

...det är upp till dig, fler frågor än svar.

Kanske har jag samma budskap som den här låten:

don't think about all the things you feel, just be glad to be here

Kanske är budskapet något helt annat, en protest mot allt meningslöst pladder i världen eller bara ett dåligt subversivt skämt.

Nåväl, i nästa övning ger vi oss i kast med avbildning och konkretion, då åker vi:

Spårvagnsmodellen A30 byggdes mellan 1944 och 1952 och trafikerar Nockebybanan samt Lidingöbanan fast där i något modifierad och förfinad version. Dörrar och mekaniska bromsar drivs med tryckluft som pumpas ut med hjälp av en kompressor. Varje körhytt har en vindrutetorkare, även den drivs med tryckluft. Nu ska vi zooma in ordentligt på vår vän vindrutetorkaren. Den manövreras med hjälp av en liten svart plastratt med markeringarna
On och Off samt pilar som anger vridriktning. Själva torkarbladet sveper över rutan i en solfjäder-båge och torkar med varierande framgång bort regnet i och utanför förarens synfält. Armen som är fäst vid bladet får sina rörelser från ett litet tryckluftsaggregat i metall med storleken av två knutna nävar som sitter i hytten innanför rutan. Den förare som lyckas tyda manöverknappen och vrida åt rätt håll för att starta torkaren får sig varje gång ett majestätiskt skådespel. Upplevelsen är då inte bara visuell utan framför allt ljudlig. Vid uppstart tar hela maskineriet ett kraftigt skutt samtidigt som det pyser till våldsamt. Då förflyttar sig torkarbladet över hela sitt arbetsfält på en nanosekund. Sedan måste föraren med precisionen hos en handkirurg leta upp en måttlig tillförsel av tryckluft för gott torkresultat. Den ovane finner sig antingen med en torkare som står stilla och bara pyser eller en torkararm som vispar vilt i luften till ljudet av en visslande och tjutande tryckluftsmotor. När det rätta läget har ställts in låter det trivsamt: fffpsss-klonk-ffpsss-klonk-ffpsss-klonk och spårvagnen kan förhoppningsvis framföras tryggt och säkert för alla i och i närheten av vagnen. Ljudet från torkaren äger samma komiska kvalitet som många av ljuden i filmerna av fransmannen Jacques Tati. I Semestermarodören (Les vacances de Monsieur Hulot) från 1953 låter han ljudet från en svängdörr inne på en hotellrestaurang spela en av huvudrollerna. Detta ljud är dock allt för genialiskt sublimt för att återges i text, det måste ses och höras. Spårvagnen modell A30 har länge sjungit på sista versen och trots att den är seglivad kommer den till slut att tas ur trafik efter 64 års trogen tjänst. När den gjort sin sista rälskilometer får vi ge oss ut på jakt efter komiska ljud på annat håll.

Det är

Det är







!








?

Unikvarium

Vi har ett akvarium. Den stora guldfisken heter Frippe, den lilla heter Doris och hängande på akvarieväggen sitter algätande Gollum. De behöver mat två gånger om dagen och vattnet ska helst bytas vart fjärde dag. Det är allt men det är stort.

I det här landet har de flesta alltid mat på bordet, vi behöver inte tänka på livets grundläggande betingelser. Våra behov är tillfredställda varför allting istället handlar om begär.

Behov är objektiva: den som inte äter dör.
Begär är subjektiva: jag måste ha den där mp3-spelaren.

Av konsumtionskulturen följer därför en tilltagande mentalitet som bygger på att var och en alltid har rätt på sitt eget sätt. Individens önskningar skymmer sikten från de universella sanningarna att vi alla sitter i samma båt, att vi består av samma grundmaterial. Många av oss stirrar blint på begärda mål och tror att allt kan fås via genvägar och förhandlingar, på individens egna lilla sätt (tidiga idoluttagningar). Men den som vill bygga ett hus uppe på berget måste bära upp stenarna, den som söker kunskap måste läsa 100 böcker, den som vill lära sig spela piano måste öva 1000 timmar. Det är allmängiltigt och obestridligt precis som maten till fiskarna.

Denna insikt fick jag efter att ha läst en välskriven artikel i en av våra stora dagstidningar. Men det är svårt det där med jagets begär, jag är själv en av de som blir omkullcharmade av att se Apples vd Steve Jobs presentera den senaste modellen av Iphone. Den kan steppdansa, sjunga kupletter och gå ner till hörnet och köpa kaffefilter. Ibland faller jag till föga och blir slav under jagets kortsiktiga begär, andra gånger tänker jag nej , sätter mig och tittar på akvariet och tar upp gitarren istället.

Oas i MTV-öknen

Meningslösa musikvideor på MTV. Den rappare som har störst muskler, mest attityd, flest brudar och längst limousin vinner. Priset är att få sin video uppspelad på TV flera gånger om dagen och texterna handlar om att ha störst muskler, mest attityd, flest brudar och längst limousin. Kidsen som tittar drömmer om att också få bli stjärna och rappa om att ha ha störst muskler, mest attityd, flest brudar och längst limousin. Ingenstans i detta landskap av tuppar på dynghögar hör jag någon musik.

Tur att det finns musikaliskt källvatten i Freddies cigarettrökiga röst och Fridas kristallklara sång mot glittrande piano:
De båda fick ett par timmar på sig att komponera en sång i ett program på SVT.

Skalv

Semester, Skiathos - Grekland. Vi satt och väntade på båten in till Skiathos stad. Varsin solstol och en Bacardi Breezer watermelon under spridda skuggor av medelhavsväxternas blad.
Det börjar gunga. Jag trodde att det var ett barn som ville busa med stolen, du trodde att det var jag som gungade din stol med foten. Det var inget av det vi trodde. Vi såg oss om och allting gungade, speciellt det rangliga bokstället. Ingen av människorna runt omkring verkade reagera. Senare hörde vi att man hade haft en jordbävning någonstans i södra Grekland som krävde två dödsoffer. Vi antog att skakningarna måste ha fortplantat sig hela vägen upp till vår ö, eller så var det helt enkelt kärlek.

Du storstadsman

Du storstadsman i svartblank Audi, i höger en ratt i vänster en mobil.
Du gasar hastigt, du bromsar hastigt.
Du har allt som går att få, ändå rasar du vidare och trycker dig fram till nästa inkassering.
Du maxar transaktioner, missar relationer.
Du klämmer dig förbi, måste hinna före, orkar inte vänta, trummande fingrar på ratten.
Hoppas du hinner, hoppas du får du tyst på alla aporna i ditt huvud när du ska lägga dig att sova.

Det dunkelt sagda

Jag jobbade en tid som vaktmästare på Halmstads stadsteater och en av uppgifterna var att sitta eldvakt inne i salongen. Det innebar helt enkelt att man satt och tittade på föreställningen under arbetstid, inte så pjåkigt. Vid ett tillfälle hade jag turen att få lyssna på en föreläsning av en man som heter Leif Alsheimer. Han är universitetslektor på Internationella Handelshögskolan i Jönköping och har skrivit en bok som heter bildningsresan. Under en av sina föreläsningar upptäckte han att studenterna inte visste vem Kafka var. Då bestämde han sig för att något måste göras varpå han såg till att studenterna vid sidan om ordinarie studier fick läsa 120 betydande skönlitterära verk under sin utbildning. Tanken var att de unga studenterna inte enbart skulle lära sig det instrumentella material enbart kopplat till själva yrkesutövandet. De skulle också lära sig vad det är att vara en vuxen människa i ett samhälle med alla ställningstaganden som det innebär. Detta gör vi inte, menar Leif och undertecknad, genom att memorera och ensidigt utveckla bara de kunskaper och färdigheter som en viss tenta kräver, eller ett visst yrke. Nej, det gör vi genom att bolla våra egna föreställningar och tankar mot varandra och i samspel med läsandet av stora författare, sådana författare som har ett rikt språk och som utforskar de riktigt stora frågorna. Då går vi från fragmentarisk efemär kunskap till sammanhangsskapande kunskap. Vi går från ständigt vilsna uppdaterande versioner av oss själva till att stå med stadiga fötter i ett språkligt och kulturellt sammanhang där vi bättre förstår oss själva och vår omvärld.

För kännedom: Jag har inte själv läst Kafka så ni kan beskylla mig för att tala finare än jag lever. Hur som helst känner jag ett oändligt mycket starkare släktskap med lektor Alsheimer än med Blondinbella

forts.

Det måste ha varit någon gång i mitten på 90-talet, när man fortfarande kunde höra människor fråga varandra "har du e-post?" Det var innan tiden fanns, jag hade inget namn, inget språk. Mina dagar var mellan fem och sex timmar långa och det enda jag ägde var ett nummer av magasinet "Hej spårvagn". När ljuset kom in bläddrade jag igenom tidningen så många gånger som jag hann, kanske 25 gånger varje dag, varje dag. Det var bilder på spårvagnar, gamla och nya, tagna med dyra kameror utav människor som verkligen gillade spårvagnar. Jag gillade också spårvagnar, det fanns inget annat. Inte visste jag att tidningen hade getts ut av en väldigt liten särintresserad samhällsgrupp. En grupp som var väldigt kunniga när det gällde spårvagnars omformarreläer men rakt av usla på att komma på ett passande namn på sitt kvartalsmagasin.

Min värld bestod av ett enda stort inverterat öga, en svart ögonvita och en pupill av ljus som blinkade likt en fyr i takt med att dagarna kom och gick. Detta vakuum av rum och tid avbröts bara en gång om dagen när den svarte kom. Den svarte höll mig vid liv, levererade mat och bytte ut min potta men sa aldrig något och rörde aldrig vid mig. Maten jag fick var varierad och faktiskt ganska god för det mesta och när kylan kom fick jag varma kläder. Så hölls jag vid liv under alla dessa cykler av kyla och värme, årstiderna. Ett exempel på den mest avskyvärda och långdragna mänskliga tortyr som någon kan föreställa sig. Jag visste inget om ordet tortyr, jag kunde inte ens bokstaven T.

Hålet

Någonstans på sydöstra delen av Kungsholmen finns en öppning in i ett berg. Den ligger i närheten av en cykelbana och syns bara för den som verkligen tittar. Det gjorde Gustav Branting den här varma aprildagen. Han hade tagit en omväg hem från skolan för att sortera tankarna och andas in luften från den friska vårvinden som svepte in över vattnet västerifrån. När Gustav väl hade skymtat den igengrodda ingången i berget blev han genast en slav under nyfikenhet. Han gick med trevande steg över multna löv och grenar på det som kanske någon gång hade varit en använd stig. Han höll blicken fast fixerad på det mörka hålet i berget och den stora gallerdörren med hänglås som blockerade både ingång och utgång.

Vädret var behagligt varmt för årstiden med klar himmel och vitskarp sol men på väg in mot öppningen kände Gustav hur det långsamt blev kyligare. Här tycktes hösten ha funnit en plats att koppla sitt kalla och fuktiga grepp även de varmaste sommardagar. Intrycket förstärktes ytterligare av de döda växterna och en stor och halvt sönderrostad septisk tank. Gustav var nu helt omgiven av mörkbrun fuktighet och svartgrön bergsmossa, han stannade ungefär två meter från den stora gallerdörren. Här fanns inga förklarande små textskyltar utanför, inte ens några kryptiska siffermärken som endast gubbarna från fjärrvärmeverket eller stadsplaneringsnämnden hade kunnat förstå.

Nu var hela den yttre världen avstängd för Gustav, allt det trista vardagliga var bortglömt: fysikläxan, ångesten inför gympalektionerna och allt det där som tynger en ung gymnasiesjäl. Det pirrade till i magen när han sakta tog de sista stegen mot gallret. Inget annat hördes förutom knastret av torkade löv och kvistar som sakta krossades under hans fötter, ljudet var starkt och nästan irriterande då det saknade konkurrens. Gustav var inte rädd, han trodde inte på något övernaturligt eller undermänskligt men platsen påverkade honom med hela sin tyngd, en bisvärm av gåtor och obesvarade frågor flög i formation rakt in i hans solar plexus. Det enda som syntes var de mörkgråa bergsväggarna som försvann in i en massiv svärta, ett oändligt ingenting. Gustavs tankar var precis på väg att ta sig ur förtrollningen och ställa sig frågande till varför han stod och glodde med idiotblick in i ett svart bergshål medan andra människor sysslade med helt normala saker. Då hördes från mörkret ett dovt grymtande och ett svagt metalliskt rasslande som av kraftiga kedjor.

Leva för att blogga eller blogga för att leva?

Läste idag en artikel i en gratistidning om att två personer i USA har bloggat ihjäl sig. Jänkarna ska då alltid ta priset. De kände sådan press att överträffa sig själva och andra bloggare att de till slut dog i hjärtinfarkt. I artikeln kunde en svensk proffsbloggare minsann intyga att det blir stressigt ibland, hon hade själv känt av utmattningssymtomen...

På andra sidan av den skalan sitter jag. Jag vet att en bra bloggare måste göra inlägg ofta och kommentera andras bloggar, jag har lärt sådant från en av de bästa. Men bloggen är en avspegling av min personlighet: introvert, svårgreppad, ej allt för känslosam utåt och möjligtvis egocentrisk. Så jag bloggar vidare på mitt eget vis, ibland med flera veckors uppehåll och i min egen lilla värld. I gengäld kan jag förhoppningsvis erbjuda något insiktsfullt eller underhållande när jag väl skriver. Jag drar mig för att göra inlägg i stil med:

Jäklars, eltandborsten måste laddas igen och jag blir så less på skosnörena, jag köpte precis nya i nån sån där flashig skoaffär inne på gallerian men de går upp hela tiden, så nu måste jag slå dubbelknut, och för att vara säker så drar man ju till lite och sen när man kommer hem så är det ju skitsvårt att få upp dom jävla knutarna så då går ju mina gitarrnaglar åt skogen hela tiden... osv

Anonyma Elektronister

Bamsefar - Hej jag heter bamsefar och jag är elektronikmissbrukare.

Gruppen - Hej Bamsefar!!

Bamsefar - Idag gick jag till webhallen (elektronisternas systembolag) och köpte ett trådlöst tangentbord och en usb-hub. Mitt mål är att bli helt ren senast den siste juli i år.

Gruppledaren - Vi är med dig Bamsefar, tack för din ärlighet, vi ska göra allt för att ge dig stöd så att du kan uppnå ditt mål. Och nästa vad heter du...?

Omvärdering

Jag hade tänkt göra en analys (gnälla avundsjukt) av Björn Gustafssons fiaskonummer på melodifestivalen och beklaga mig över att facebook är så spammigt... vilken besvikelse för alla er nyfikna.

Nu har det visat sig att den tredje medlemmen i vår nybildade svensk-afrikanska trio är en verkligt stor man:

http://www.afriqueprofonde.org/people/

På en liten fotoutställning igår berättade han om sin forskning och sitt engagemang för naturfolken i Afrika och i svenska Lappland. Han har jämfört och sökt likheter mellan pygméers och samers livsstilar och religionsutövande.

Jag känner mig tvingad att lyfta blicken ur min lilla lilla tv-internet-lupp. Jag sitter och gnäller över tv-underhållning och facebook-applikationer medan Billy försöker rädda världar...


Vad som sedan kommer ur vårt musikaliska samarbete är svårt att säga men klart är att denna man kommer inspirera oss både konstnärligt och andligt. Vi får se...

För kännedom

Det här ledde till det här och mitt namn är Bamsefar. Med rätt kontakter kan en vanlig medborgare som jag skapa nyheter.

I nästa inlägg vill jag diskutera facebook och Björn Gustafsson. Bara så att jag själv kommer ihåg, missa inte det.

För bättre sync i tillvaron rekommenderas zyb.com

Schlagerpsykos i fjällen

Huvudrätten var avklarad och nu satt vi och såg på lite förstrött medan servitören flamberade min ananas. Det fanns inget mer att säga för stunden men vi satt båda koncentrerat tänkande på samma sak: Vem kommer att vinna på lördag, Charlotte Perelli, Amy Diamond eller kanske rent av Christer Sjögren?

Mm gott med ananas, synd bara att vi ska behöva åka skidor och äta en massa vitlöksstekt ryggbiff innan vi får veta.
Vad kommer Kristian att ha på sig, vad kommer Björn att göra och åter igen, vem vinner?

Folk har sagt till mig att jag jagar upp mig för mycket över det där med melodifestivalen. Ja jag vet, jag kan inte hjälpa det.

Nästa år får jag ta det lite lugnt


Nej allvarligt talat, skidveckan var fantastisk!

Till fjälls

Nedre botten har varit om sig och kring sig, jodå det händer faktiskt någon gång per decennium. Har träffat en annan jazzgitarrist och snackat musik, vi var rörande överens om allt från musiksmak till musikerfilosofi och ambitionsnivå. Det kan bli gitarrduo av det eller något mer.

Nedre bottens projekt med sångerskan bubblade upp igen och denna gången med en man från Kongo som ska förvandla hela projektet till någonting afrikanskt, monsterspännande! Jag återkommer...

Men nu: ajöss och gudbaj, vi far till fjällen, när jag stängt av datorn går vi ner till bilen och far iväg.


Aaaaah!

Från den gråa vardagen

Det kommer alltid människor springande i sista minuten, de vill åka med spårvagnen trots att de inte var på plats i tid.
Nästan alltid springer de skrattandes, och oftast är de kvinnor, varför? Vad är det som är så jävla roligt?

Så där, då var det ventilerat.

Annars då? Jodå, det "rullar" på, för alla er som undrar samt er som inte undrar:

Jag och kärleken laddar för skidsemester nästnästa vecka, oj vad rart o mulligt!

Nedre botten har testrepat med en sångerska men det rann ut i sanden.

Nedre botten ska träffa en annan jazzgitarrist istället och hoppas det kan bli nåt.

När jag sitter där i körhytten och gör mina varv rinner musiken ur mig mer och mer för varje kilometer. Får inte tappa den, måste förbli musiker, det är min starkaste identitet. Jag vägrar att bli hopsjunken och livlös som de gamla spårvagnsveteranerna.

Förslösad talang är det sorgligaste som finns.

Klart slut

Freddy

Nedre botten har varit upptagen med att åka i konsumtionskarusellen på senaste tiden. Därför har redaktionen (jag) inte producerat någonting alls eftersom alla livets djupare värden tillfälligt har försvunnit ur synfältet. Jag gör dock mitt bästa och tar stora simtag uppför strömmen tillbaka till källan av ljus, kärlek och sanning.
Under tiden kan ni få titta på en intervju med Freddy Mercury. Intressant för den som gillar Queen, musik i allmänhet eller att bara personlighetsanalysera beteendet hos en extremt kreativ person (notera kedjerökandet och öldrickandet). Så släpp era valentin-nallar, rosbuketter och skära chokladaskar för ett ögonblick och ta en titt, karln var rolig också! Four ladies still rockin' away!

Bokslut

Så nu har även jag kommit till punkten då jag börjar citera mig själv:

Det är ju så att jag just nu saknar jobb och har inget ställe dit jag kan gå och vända papper och dra i spakar. Jag saknar dock inte sysselsättning. Jag har ju en blogg och måste komma hem till boet med jämna mellanrum och mata er skrikande fågelungar som är mina kära läsare.
Under dagen surfade jag lika glatt som vanligt in på ams.se och där fanns det, jobbet!

Det fastighetsbolag där jag bor olagligt i andra hand söker en bostadsuthyrare och en sådan har bland annat som uppgift att kontrollera olagligt boende i andra hand...
Så, där dyker den till slut upp, tidernas chans att sparka mig själv i arslet! Ta mig själv på bar gärning. Sätta mig själv på gatan.

Det skulle göra susen tror jag, att sova under någon snötäckt utegrill i Hagsätra ett par månader. Skulle bli mer hungrig då kanske, mer försigkommen, mera darrigt påflugen som man ska vara. Jobba som medlemsrekryterare för ideell organisation i Götgatsbacken. Andas kort och häftigt. Liten hund.

Nej, jag föredrar katter.

Kanske är det passande att nu kommentera ursprunget till min blogg och dess titel. För ett år sedan var jag singel, arbetslös och fattig och mina inlägg kunde se ut som ovan... Kanske skrev jag bättre då i desperationens tider. Hur som helst skulle det visa sig att jag faktiskt var på nedre botten på alla tänkbara sätt men att jag också hade bra utsikt, på alla tänkbara sätt. Under året som följde fann jag Kärleken, arbetet och jag flyttade från förortsmisär till Kungsholmens vatten och slott. Kanske borde bloggen nu döpas om till "Du och jag, bilen och iPoden" men jag gillar Nedre botten med utsikt. Jag vill alltid befinna mig där nere på marken i det verkliga med vännerna och med dig bland räkningar och disk. Jag vill också med jämna mellanrum titta på utsikten ut över landskapet och upp bland stjärnorna för nu vet jag att drömmar blir verklighet.

Jimpa

Jag är halvvägs igenom en biografi om Jimi Hendrix. Så här långt kan jag konstatera att det verkligen stämmer, han knarkade som en galning. Han gjorde det Inte för att bli hög utan för att bli normal, som en av hans många flickvänner uttryckte det. Han var liksom genetiskt pårökt, uppe i det blå redan från början. Hans liv måste ha varit svårt. Först kämpade han i många år som okänd kompgitarrist och gick ibland flera dagar utan mat. Sedan exploderade allt och han var en megastjärna med allt vad det innebär. En enda stor soppa av skivbolagstvister, skattesmitande giriga managers, Englandsturnéer, jointar, lsd, sprit och kvinnor. Han satt faktiskt i fyllecell i Sverige vid ett tillfälle. Alla pengar han tjänade i under den turnen gick till att betala skadestånd åt hotellet han hade bankat sönder...

Här ser vi honom som en rädd liten pojke som helt enkelt bara älskar att spela. Musiken var enkelt, resten var svårt, för svårt.

2008

En elefanthanne står och trampar på mitt pannben, jag har 10:ans sandpapper i halsen och kroppen känns som en av Tage Danielssons tecknade fyllgubbar. Fryser och svettas om vartannat. Influensa... Så började året. Det måste betyda något stort.

Jag lovar mig själv att ha roligt detta året, detta året ska bli brå, inte dållit (som en av Peter Wahlbecks figurer säger)

Tack till er få men trogna läsare och tack Kärleken för ett fantastiskt år!