Det är femte och sista varvet på tvärbanan på det slitigaste av mina jobb. Jag kör norrut och ska sluta för dagen när jag anländer Alvik om ca 15 minuter, äntligen. Rörelserna är rutin och ryggmärg så länge inget inträffar.
Infart Årstadal vid Liljeholmen bromsar man alltid ner till 15 km/h när signalsystemet säger till vagnens säkerhetssystem vad som är maxhastiget. Tur är väl det för det ligger en människa på spåret. Han ligger i framstupa sidoläge med huvudet vid ena rälen (spåret) och fötterna vid den andra. Ropar till trafikledningen om person på spåret, hamnar i radioskugga och får ingen kontakt. Går ur vagnen och fram till killen, han är smutsig och har ett blodigt sår på hakan. Han ser ut att ha fallit handlöst från plattformen ner på spåret. Han rör sig men verkar inte kunna formulera något begripligt tal. Skyndar tillbaka till vagnen och får hjälp av konduktör och trafikant att lyfta bort honom från spåret. Tillbaka till vagnen, kör några meter och får kontakt på radion igen, anropar och uppger hans tillstånd och ålder och ber om ambulans. Konduktören är orolig över att vi flyttar en liggande person med tanke på eventuella skador på ryggraden. Han är redan flyttad och det är försent i så fall. Oro. Måste släppa killens omedelbara öde. Trafikbefäl råkar finnas på plats i vagnen och jag kommer överens med henne om att jag kan fortsätta köra.
Jag är klarvaken nu, darrningarna och den höga pulsen har börjat lugna sig, i backspegeln avlägsnar sig den liggande killen på marken med en grupp människor runt omkring. I Alvik får jag reda på att killen helt enkelt varit fullkomligt redlöst dyngfull och att han kommer repa sig utan problem. Jag lärde mig vikten av att vara vaken och alert trots tristess och trötthet.
Jag hoppas den unge killen lärde sig något.
No comments:
Post a Comment