Saturday, November 8, 2008

Fredagkväll i Årstadal

Det är femte och sista varvet på tvärbanan på det slitigaste av mina jobb. Jag kör norrut och ska sluta för dagen när jag anländer Alvik om ca 15 minuter, äntligen. Rörelserna är rutin och ryggmärg så länge inget inträffar.
Infart Årstadal vid Liljeholmen bromsar man alltid ner till 15 km/h när signalsystemet säger till vagnens säkerhetssystem vad som är maxhastiget. Tur är väl det för det ligger en människa på spåret. Han ligger i framstupa sidoläge med huvudet vid ena rälen (spåret) och fötterna vid den andra. Ropar till trafikledningen om person på spåret, hamnar i radioskugga och får ingen kontakt. Går ur vagnen och fram till killen, han är smutsig och har ett blodigt sår på hakan. Han ser ut att ha fallit handlöst från plattformen ner på spåret. Han rör sig men verkar inte kunna formulera något begripligt tal. Skyndar tillbaka till vagnen och får hjälp av konduktör och trafikant att lyfta bort honom från spåret. Tillbaka till vagnen, kör några meter och får kontakt på radion igen, anropar och uppger hans tillstånd och ålder och ber om ambulans. Konduktören är orolig över att vi flyttar en liggande person med tanke på eventuella skador på ryggraden. Han är redan flyttad och det är försent i så fall. Oro. Måste släppa killens omedelbara öde. Trafikbefäl råkar finnas på plats i vagnen och jag kommer överens med henne om att jag kan fortsätta köra.

Jag är klarvaken nu, darrningarna och den höga pulsen har börjat lugna sig, i backspegeln avlägsnar sig den liggande killen på marken med en grupp människor runt omkring. I Alvik får jag reda på att killen helt enkelt varit fullkomligt redlöst dyngfull och att han kommer repa sig utan problem. Jag lärde mig vikten av att vara vaken och alert trots tristess och trötthet.
Jag hoppas den unge killen lärde sig något.

Dröm blir overklighet

Stefan och Marie har varit ett par i 6 år nu. De bor i ett vackert beläget hyreshus med utsikt över en liten sjö en bit utanför Falköping. Han jobbar som butikschef på ICA i centrum och hon är sekreterare på stadsplaneringskontoret inom kommunen. I år ska det bli av, de har bokat en resa till Thailand. De var egentligen båda överens om att Thailand har blivit så Mallorca-aktigt och förutsägbart som resmål för sådana som dem. Hur som helst tänker de allt mindre i sådana banor för varje dag som resan närmar sig, istället bygger de upp stor spänning och förväntan inför avresedagen. Det är den 12 december och ingen snö har ännu fallit men det är kallt och frosten har försilvrat det svenska nattlandskapet där de åker med buss mot flygplatsen. Den långa flygresan blir lite av en prövning då en ettårig liten flicka på raden bakom gallskriker hela vägen förutom en halvtimme i mitten. Till slut anländer de trots allt och Thailand välkomnar dem som ett varmt och vackert paradis som tinar upp den svenska frosten i både kropp och själ. Allt är så bra som de förväntat sig, till och med bättre. Den tredje dagen på plats blir det äntligen dags att förverkliga Stefans stora dröm. De ska åka ut med båt och prova på att dyka.

Stefan är tyst men ser koncentrerat nöjd ut. Han tittar ut mot havet och verkar tycka att det går för långsamt, han är ivrig att få komma i vattnet. Marie har lärt sig att läsa av Stefans tystnad, den kan vara positiv och den kan vara negativ, nu är det den godartade sorten. Själv känner hon en blandning av spänningsfull förväntan och nervositet pepprat med en smula dödsskräck.

Till slut når de fram till platsen där dyket ska ske, kaptenen på båten ropar något obegripligt och genast hörs ljudet av klonkande gastuber som görs i ordning. Nu har ögonblicket kommit, dags att fokusera på dykningens alla säkerhetsåtgärder. Stefan ler mot Marie med uppspärrade ögon och verkar vara rent och oförvanskat lycklig. De har bestämt att de ska trilla baklänges ner i vattnet exakt samtidigt så att de är helt förenade i upplevelsen. Precis när de börjar falla kommer en enda tanke upp i huvudet på Marie:

Stängde jag av tvättmaskinen?