forts.

Det måste ha varit någon gång i mitten på 90-talet, när man fortfarande kunde höra människor fråga varandra "har du e-post?" Det var innan tiden fanns, jag hade inget namn, inget språk. Mina dagar var mellan fem och sex timmar långa och det enda jag ägde var ett nummer av magasinet "Hej spårvagn". När ljuset kom in bläddrade jag igenom tidningen så många gånger som jag hann, kanske 25 gånger varje dag, varje dag. Det var bilder på spårvagnar, gamla och nya, tagna med dyra kameror utav människor som verkligen gillade spårvagnar. Jag gillade också spårvagnar, det fanns inget annat. Inte visste jag att tidningen hade getts ut av en väldigt liten särintresserad samhällsgrupp. En grupp som var väldigt kunniga när det gällde spårvagnars omformarreläer men rakt av usla på att komma på ett passande namn på sitt kvartalsmagasin.

Min värld bestod av ett enda stort inverterat öga, en svart ögonvita och en pupill av ljus som blinkade likt en fyr i takt med att dagarna kom och gick. Detta vakuum av rum och tid avbröts bara en gång om dagen när den svarte kom. Den svarte höll mig vid liv, levererade mat och bytte ut min potta men sa aldrig något och rörde aldrig vid mig. Maten jag fick var varierad och faktiskt ganska god för det mesta och när kylan kom fick jag varma kläder. Så hölls jag vid liv under alla dessa cykler av kyla och värme, årstiderna. Ett exempel på den mest avskyvärda och långdragna mänskliga tortyr som någon kan föreställa sig. Jag visste inget om ordet tortyr, jag kunde inte ens bokstaven T.