Hålet

Någonstans på sydöstra delen av Kungsholmen finns en öppning in i ett berg. Den ligger i närheten av en cykelbana och syns bara för den som verkligen tittar. Det gjorde Gustav Branting den här varma aprildagen. Han hade tagit en omväg hem från skolan för att sortera tankarna och andas in luften från den friska vårvinden som svepte in över vattnet västerifrån. När Gustav väl hade skymtat den igengrodda ingången i berget blev han genast en slav under nyfikenhet. Han gick med trevande steg över multna löv och grenar på det som kanske någon gång hade varit en använd stig. Han höll blicken fast fixerad på det mörka hålet i berget och den stora gallerdörren med hänglås som blockerade både ingång och utgång.

Vädret var behagligt varmt för årstiden med klar himmel och vitskarp sol men på väg in mot öppningen kände Gustav hur det långsamt blev kyligare. Här tycktes hösten ha funnit en plats att koppla sitt kalla och fuktiga grepp även de varmaste sommardagar. Intrycket förstärktes ytterligare av de döda växterna och en stor och halvt sönderrostad septisk tank. Gustav var nu helt omgiven av mörkbrun fuktighet och svartgrön bergsmossa, han stannade ungefär två meter från den stora gallerdörren. Här fanns inga förklarande små textskyltar utanför, inte ens några kryptiska siffermärken som endast gubbarna från fjärrvärmeverket eller stadsplaneringsnämnden hade kunnat förstå.

Nu var hela den yttre världen avstängd för Gustav, allt det trista vardagliga var bortglömt: fysikläxan, ångesten inför gympalektionerna och allt det där som tynger en ung gymnasiesjäl. Det pirrade till i magen när han sakta tog de sista stegen mot gallret. Inget annat hördes förutom knastret av torkade löv och kvistar som sakta krossades under hans fötter, ljudet var starkt och nästan irriterande då det saknade konkurrens. Gustav var inte rädd, han trodde inte på något övernaturligt eller undermänskligt men platsen påverkade honom med hela sin tyngd, en bisvärm av gåtor och obesvarade frågor flög i formation rakt in i hans solar plexus. Det enda som syntes var de mörkgråa bergsväggarna som försvann in i en massiv svärta, ett oändligt ingenting. Gustavs tankar var precis på väg att ta sig ur förtrollningen och ställa sig frågande till varför han stod och glodde med idiotblick in i ett svart bergshål medan andra människor sysslade med helt normala saker. Då hördes från mörkret ett dovt grymtande och ett svagt metalliskt rasslande som av kraftiga kedjor.