Nu har jag övat på att skriva kort och snärtigt (!) och att utmana läsarens fantasi och nyfikenhet.
Det. Vilket? Vadå? Alltet? Tingen? Tankarna? Tillvaron?
Är. Är vadå? Existerar? Är för jävligt? Är gött? Är svårt/lätt?
...det är upp till dig, fler frågor än svar.
Kanske har jag samma budskap som den här låten:
don't think about all the things you feel, just be glad to be here
Kanske är budskapet något helt annat, en protest mot allt meningslöst pladder i världen eller bara ett dåligt subversivt skämt.
Nåväl, i nästa övning ger vi oss i kast med avbildning och konkretion, då åker vi:
Spårvagnsmodellen A30 byggdes mellan 1944 och 1952 och trafikerar Nockebybanan samt Lidingöbanan fast där i något modifierad och förfinad version. Dörrar och mekaniska bromsar drivs med tryckluft som pumpas ut med hjälp av en kompressor. Varje körhytt har en vindrutetorkare, även den drivs med tryckluft. Nu ska vi zooma in ordentligt på vår vän vindrutetorkaren. Den manövreras med hjälp av en liten svart plastratt med markeringarna
On och Off samt pilar som anger vridriktning. Själva torkarbladet sveper över rutan i en solfjäder-båge och torkar med varierande framgång bort regnet i och utanför förarens synfält. Armen som är fäst vid bladet får sina rörelser från ett litet tryckluftsaggregat i metall med storleken av två knutna nävar som sitter i hytten innanför rutan. Den förare som lyckas tyda manöverknappen och vrida åt rätt håll för att starta torkaren får sig varje gång ett majestätiskt skådespel. Upplevelsen är då inte bara visuell utan framför allt ljudlig. Vid uppstart tar hela maskineriet ett kraftigt skutt samtidigt som det pyser till våldsamt. Då förflyttar sig torkarbladet över hela sitt arbetsfält på en nanosekund. Sedan måste föraren med precisionen hos en handkirurg leta upp en måttlig tillförsel av tryckluft för gott torkresultat. Den ovane finner sig antingen med en torkare som står stilla och bara pyser eller en torkararm som vispar vilt i luften till ljudet av en visslande och tjutande tryckluftsmotor. När det rätta läget har ställts in låter det trivsamt: fffpsss-klonk-ffpsss-klonk-ffpsss-klonk och spårvagnen kan förhoppningsvis framföras tryggt och säkert för alla i och i närheten av vagnen. Ljudet från torkaren äger samma komiska kvalitet som många av ljuden i filmerna av fransmannen Jacques Tati. I Semestermarodören (Les vacances de Monsieur Hulot) från 1953 låter han ljudet från en svängdörr inne på en hotellrestaurang spela en av huvudrollerna. Detta ljud är dock allt för genialiskt sublimt för att återges i text, det måste ses och höras. Spårvagnen modell A30 har länge sjungit på sista versen och trots att den är seglivad kommer den till slut att tas ur trafik efter 64 års trogen tjänst. När den gjort sin sista rälskilometer får vi ge oss ut på jakt efter komiska ljud på annat håll.
No comments:
Post a Comment