Summarum

Efter semestern måste vi båda konstatera att Skåne är ett underskönt landskap, att hela Sverige faktiskt är finfint. Detta upptäcker framför allt den som åker runt i bil och hivar upp ett par cyklar på taket så att man kan få närkontakt med väder, vind, doft och asfaltgropar uppifrån sadeln. Efter vissa magproblem de senaste dagarna riktas misstankar mot den luade ålen i Kivik eller den otroligt topptunga kulglassen i Åhus, ajaj. Ålen kunde vara värt det, men inte glassen. Hur som helst, tack kärleken för fantastiska äventyr i sol och regn!

Vi lyssnade sporadiskt på Jens Lapidus sommarprat innan hemkomsten. Han hade kommit fram till att tankarna stimuleras av att vi talar. Någonting stort händer då tanke och tal måste samverka i ögonblicket. Det är något annat än att sätta sig att skriva för sig själv. Vi behöver samvaro och samtal för att våra tankar och formuleringar ska få den riktiga skjutsen.

Det är värt att tänka på för en som har svårt att låta talet flöda, som filar och snickrar på vartenda ord innan det får lämna kroppen. När jag var liten flyttade vi från dalmål till skånska, jag höll tyst i en vecka på dagiset. Därefter talade jag perfekt skånska enligt mor o far.

Hämmad perfektionist med dåligt självförtroende och oförmåga att släppa kontrollen.

Ja kanske, men jag är stolt över denna förmåga att lyssna efter sublima detaljer i tal och musik och sedan kunna härma dem. Jag har ingen längtan efter att försöka bli buffligare och lyssna mindre. Ständig strävan efter perfektion är min last och min gåva som jag håller fast vid (gick tillbaka och redigerade den här meningen). Ni må förlåta mig för alla dess märkliga manifestationer, sådan är jag.