Klockställ

Om jag nu ska gå så långt att jag kallar mig för konstnär inom det musikaliska så kommer jag aldrig undan de där frågorna om drivkaftens natur och hur jag vill förhålla mig till en eventuell publik. Min grundinställning finns formulerad där någonstans, vagt och dimmigt, väldigt starkt förankrad i magtrakten men inte utkristalliserad till begriplighet för omvärlden. Om jag fick hundra år på mig att sätta ord på min syn så skulle jag dock aldrig komma i närheten av Ingmars lilla berättelse om träsnidaren från medeltidens Kina. Var så god. Sprid detta till så många som möjligt, inte för min skull utan för allas skull.

Varseblivande

Den senaste tiden har jag testat ett dataspel som går ut på att man kör något slags stort spårfordon. Man bara gasar och bromsar i princip. Spelet är inte så spännande egentligen men ljudeffekterna är riktigt bra och framför allt grafiken. Grafiken är helt enastående förstummande, alla detaljer och färger är perfekta, regndroppar bildas snyggt på vindrutan och skuggor och solljus återges perfekt i alla väder och vid alla tider på dygnet. Det är nästan som i verkligheten.

...det är verkligheten

Rycka i kopplet

Vi har börjat träna på gym. Ibland går vi själva var och en, ibland går vi tillsammans. Att gå tillsammans är bra får då kan vi hjälpas åt att komma i kläderna och gneta oss upp för backen genom skuggornas betongdal utanför. Efteråt är vi rödrosiga i ansiktet och känner oss friska och lyckliga.

Att gå ensam är en annan sak. Den jobbigaste delen med att träna är att ligga i sängen/soffan och tänka på att träna. Tanken är jobbigast. När jag kommer på plats på gymmet kör jag på av bara farten, för det mesta, inga problem, men tanken...

Jag kan inte låta bli att tänka på hundprataren på TV, Ceasar. Jag minns speciellt en scen där en hund har problem med att gå ner för en trappa. Ceasar demonstrerar som vanligt med järnpondus hur man tar kommandot och rycker till i kopplet så att... the dog snaps out of it. En mental blockering av rädsla hindrar hunden från att gå ner för trappan eller något annat tillsynes odramatiskt.

Hundar är inte som människor, människor är inte som hundar, eller?
Att rycka i kopplet på en rädd motvillig hund, att gå till en coach för en rädd motvillig människa.
Hundar är som människor, människor är som hundar.

...en skillnad dock, vi kan plocka upp vårt eget koppel och rycka till

...men inte idag, imorgon

Tecken

Jag ser en massa tecken omkring mig nu, temat är åldrande och död ställt mot återväxt och ungdom.
Morfar lämnade oss den 14 februari, för alltid saknad i varmt minne.
Han var stor i sin ödmjukhet, vänlighet och sitt engagemang för schack:



Här om kvällen såg vi The curious case of Benjamin Button, en man som föds gammal, åldras baklänges och dör som spädbarn. Den väcker intressanta frågor om skillnaden mellan att vara gammal och att känna sig gammal.
Jag såg ett reportage på nyheterna om ett par från Halland som befann sig någonstans mellan 85 och 90. De gick och tränade på gym varje dag och tipsade om att du får ett långt och gott liv genom kost och motion samt att låta bli cigaretter och sprit. Kanske sa de något om att inte stressa så mycket, om inte så lägger jag till det själv.

Hur som helst gick jag till systemet för att köpa livsförkortande dricka och till min stora förvåning blev jag tillfrågad att visa leg.

Man tackar, sa jag. Det är inte illa att bli tagen för 21 när man närmar sig 35.

Jag har tänkt att lägga ut en ny version av gitarrstycket Lagrima här och på Gitarrism. Det ska då spelas på den nya gitarr som morfar indirekt gav mig.
Problemet är att mina naglar bryts av hela tiden, jag får vänta, de växer ut igen...

På spåret

Det rullar på i gamla spår, som på räls, växlar, inga stickspår, det går fler tåg.
Om du ser ljuset i tunneln kan det vara ett mötande tåg.
Får inte ändan ur vagnen.
Ha ha ha, ho ho ho!
Jag spårar ur.

Från höften

Fick ett märkligt kvitto på att min blogg faktiskt lever fortfarande så nu ska jag skriva. Jag ska skriva trots att jag har känslan av att inte ha något att säga, känslan som ligger bakom denna storslagna skrivtorka.

Fick ett massutskick till min gamla mailadress av en gammal vän som jag tappat kontakten med, det handlade om att vi alltid har makt över oss själva att välja om vi ska vara på bra eller dåligt humör. Jag tror att Kay Pollack åker runt och föreläser om just detta under temat: att välja glädjen, typ. Mailet handlade om en kille som alltid var på topphumör, ständigt high on life, oavsett vad. Han trillade från något högt och blev rullstolsbunden men var ändå lika glad.
I alla situationer kan vi göra aktiva val att välja vår reaktion och hur svårt det än låter så kan allt vändas till det positiva, ja i princip så länge man fortfarande är i livet. Att leva är att vara positiv, eller åtminstone att kunna välja det positiva.
Låter nästan religiöst va? Lite väl mycket springa-runt-och-dansa-och-sjunga-på-gröna-alpkullar-som i Sound of music. Vi gillar ju att gnälla! Titta själv ut genom fönstret, grått, blött, kallt, blåsigt, dystert. Klart man vill gå runt och reta sig på en massa små meningslösa obetydliga vardagsprylar. Men det ligger något i det ändå, det finns bara ett motstånd mot det positiva därför att gnället är inövat, tryggt och mysigt. Så det handlar alltså om att kunna zooma ut när du svär läppen av dig för att du missat en buss, och titta på kärleken, din egna goda hälsa, världen, ja hela härligheten, allt som går att glädjas åt.
Det går nog, men det är svårt, och det svåra ska man som vanligt, ja just det, öva på.

Låt oss lycka till

Fredagkväll i Årstadal

Det är femte och sista varvet på tvärbanan på det slitigaste av mina jobb. Jag kör norrut och ska sluta för dagen när jag anländer Alvik om ca 15 minuter, äntligen. Rörelserna är rutin och ryggmärg så länge inget inträffar.
Infart Årstadal vid Liljeholmen bromsar man alltid ner till 15 km/h när signalsystemet säger till vagnens säkerhetssystem vad som är maxhastiget. Tur är väl det för det ligger en människa på spåret. Han ligger i framstupa sidoläge med huvudet vid ena rälen (spåret) och fötterna vid den andra. Ropar till trafikledningen om person på spåret, hamnar i radioskugga och får ingen kontakt. Går ur vagnen och fram till killen, han är smutsig och har ett blodigt sår på hakan. Han ser ut att ha fallit handlöst från plattformen ner på spåret. Han rör sig men verkar inte kunna formulera något begripligt tal. Skyndar tillbaka till vagnen och får hjälp av konduktör och trafikant att lyfta bort honom från spåret. Tillbaka till vagnen, kör några meter och får kontakt på radion igen, anropar och uppger hans tillstånd och ålder och ber om ambulans. Konduktören är orolig över att vi flyttar en liggande person med tanke på eventuella skador på ryggraden. Han är redan flyttad och det är försent i så fall. Oro. Måste släppa killens omedelbara öde. Trafikbefäl råkar finnas på plats i vagnen och jag kommer överens med henne om att jag kan fortsätta köra.

Jag är klarvaken nu, darrningarna och den höga pulsen har börjat lugna sig, i backspegeln avlägsnar sig den liggande killen på marken med en grupp människor runt omkring. I Alvik får jag reda på att killen helt enkelt varit fullkomligt redlöst dyngfull och att han kommer repa sig utan problem. Jag lärde mig vikten av att vara vaken och alert trots tristess och trötthet.
Jag hoppas den unge killen lärde sig något.