Du storstadsman

Du storstadsman i svartblank Audi, i höger en ratt i vänster en mobil.
Du gasar hastigt, du bromsar hastigt.
Du har allt som går att få, ändå rasar du vidare och trycker dig fram till nästa inkassering.
Du maxar transaktioner, missar relationer.
Du klämmer dig förbi, måste hinna före, orkar inte vänta, trummande fingrar på ratten.
Hoppas du hinner, hoppas du får du tyst på alla aporna i ditt huvud när du ska lägga dig att sova.

Det dunkelt sagda

Jag jobbade en tid som vaktmästare på Halmstads stadsteater och en av uppgifterna var att sitta eldvakt inne i salongen. Det innebar helt enkelt att man satt och tittade på föreställningen under arbetstid, inte så pjåkigt. Vid ett tillfälle hade jag turen att få lyssna på en föreläsning av en man som heter Leif Alsheimer. Han är universitetslektor på Internationella Handelshögskolan i Jönköping och har skrivit en bok som heter bildningsresan. Under en av sina föreläsningar upptäckte han att studenterna inte visste vem Kafka var. Då bestämde han sig för att något måste göras varpå han såg till att studenterna vid sidan om ordinarie studier fick läsa 120 betydande skönlitterära verk under sin utbildning. Tanken var att de unga studenterna inte enbart skulle lära sig det instrumentella material enbart kopplat till själva yrkesutövandet. De skulle också lära sig vad det är att vara en vuxen människa i ett samhälle med alla ställningstaganden som det innebär. Detta gör vi inte, menar Leif och undertecknad, genom att memorera och ensidigt utveckla bara de kunskaper och färdigheter som en viss tenta kräver, eller ett visst yrke. Nej, det gör vi genom att bolla våra egna föreställningar och tankar mot varandra och i samspel med läsandet av stora författare, sådana författare som har ett rikt språk och som utforskar de riktigt stora frågorna. Då går vi från fragmentarisk efemär kunskap till sammanhangsskapande kunskap. Vi går från ständigt vilsna uppdaterande versioner av oss själva till att stå med stadiga fötter i ett språkligt och kulturellt sammanhang där vi bättre förstår oss själva och vår omvärld.

För kännedom: Jag har inte själv läst Kafka så ni kan beskylla mig för att tala finare än jag lever. Hur som helst känner jag ett oändligt mycket starkare släktskap med lektor Alsheimer än med Blondinbella

forts.

Det måste ha varit någon gång i mitten på 90-talet, när man fortfarande kunde höra människor fråga varandra "har du e-post?" Det var innan tiden fanns, jag hade inget namn, inget språk. Mina dagar var mellan fem och sex timmar långa och det enda jag ägde var ett nummer av magasinet "Hej spårvagn". När ljuset kom in bläddrade jag igenom tidningen så många gånger som jag hann, kanske 25 gånger varje dag, varje dag. Det var bilder på spårvagnar, gamla och nya, tagna med dyra kameror utav människor som verkligen gillade spårvagnar. Jag gillade också spårvagnar, det fanns inget annat. Inte visste jag att tidningen hade getts ut av en väldigt liten särintresserad samhällsgrupp. En grupp som var väldigt kunniga när det gällde spårvagnars omformarreläer men rakt av usla på att komma på ett passande namn på sitt kvartalsmagasin.

Min värld bestod av ett enda stort inverterat öga, en svart ögonvita och en pupill av ljus som blinkade likt en fyr i takt med att dagarna kom och gick. Detta vakuum av rum och tid avbröts bara en gång om dagen när den svarte kom. Den svarte höll mig vid liv, levererade mat och bytte ut min potta men sa aldrig något och rörde aldrig vid mig. Maten jag fick var varierad och faktiskt ganska god för det mesta och när kylan kom fick jag varma kläder. Så hölls jag vid liv under alla dessa cykler av kyla och värme, årstiderna. Ett exempel på den mest avskyvärda och långdragna mänskliga tortyr som någon kan föreställa sig. Jag visste inget om ordet tortyr, jag kunde inte ens bokstaven T.

Hålet

Någonstans på sydöstra delen av Kungsholmen finns en öppning in i ett berg. Den ligger i närheten av en cykelbana och syns bara för den som verkligen tittar. Det gjorde Gustav Branting den här varma aprildagen. Han hade tagit en omväg hem från skolan för att sortera tankarna och andas in luften från den friska vårvinden som svepte in över vattnet västerifrån. När Gustav väl hade skymtat den igengrodda ingången i berget blev han genast en slav under nyfikenhet. Han gick med trevande steg över multna löv och grenar på det som kanske någon gång hade varit en använd stig. Han höll blicken fast fixerad på det mörka hålet i berget och den stora gallerdörren med hänglås som blockerade både ingång och utgång.

Vädret var behagligt varmt för årstiden med klar himmel och vitskarp sol men på väg in mot öppningen kände Gustav hur det långsamt blev kyligare. Här tycktes hösten ha funnit en plats att koppla sitt kalla och fuktiga grepp även de varmaste sommardagar. Intrycket förstärktes ytterligare av de döda växterna och en stor och halvt sönderrostad septisk tank. Gustav var nu helt omgiven av mörkbrun fuktighet och svartgrön bergsmossa, han stannade ungefär två meter från den stora gallerdörren. Här fanns inga förklarande små textskyltar utanför, inte ens några kryptiska siffermärken som endast gubbarna från fjärrvärmeverket eller stadsplaneringsnämnden hade kunnat förstå.

Nu var hela den yttre världen avstängd för Gustav, allt det trista vardagliga var bortglömt: fysikläxan, ångesten inför gympalektionerna och allt det där som tynger en ung gymnasiesjäl. Det pirrade till i magen när han sakta tog de sista stegen mot gallret. Inget annat hördes förutom knastret av torkade löv och kvistar som sakta krossades under hans fötter, ljudet var starkt och nästan irriterande då det saknade konkurrens. Gustav var inte rädd, han trodde inte på något övernaturligt eller undermänskligt men platsen påverkade honom med hela sin tyngd, en bisvärm av gåtor och obesvarade frågor flög i formation rakt in i hans solar plexus. Det enda som syntes var de mörkgråa bergsväggarna som försvann in i en massiv svärta, ett oändligt ingenting. Gustavs tankar var precis på väg att ta sig ur förtrollningen och ställa sig frågande till varför han stod och glodde med idiotblick in i ett svart bergshål medan andra människor sysslade med helt normala saker. Då hördes från mörkret ett dovt grymtande och ett svagt metalliskt rasslande som av kraftiga kedjor.