Jag är gitarristen som inte har något på gång, inget band, ingen publik. Drömmen har hängt upp sig som på en repad vinylskiva. Jag kommer aldrig att bli någon stor erkänd jazzgitarrist, eller musiker över huvud taget. Tusen youtube-kids i 9-årsåldern spelar skjortan av mig. Nu är jag 33 och så här blev det.
Don't get any big ideas, they're not gonna happen. Thom Yorke - Radiohead
Så nu skiter jag i det. Jag ger upp, det är folket från musikhögskolan som ska ha gigen.
Jaha. Det var det. Tretton år av meningslöst gitarrplinkande.
Men inne i huvudet fortsätter musiken. En bach-sonat, en sambalåt, musik jag hört eller spelat för längesedan. Vet inte hur eller varför jag minns varenda ton. De rullar i huvudet och när jag släpper fram dem kan jag inte bli av med dem. De sväller i volym och går inte att stoppa. Så jag tar upp gitarren och låter hjärnan berätta för fingrarna vilka toner som ska spelas. Varför inte, jag har ju gett upp nu. Jag kan lika gärna glömma omvärlden och bara spela, för min egen skull.
...och då syns plötsligt åter de första solstrålarna på drömmarnas horisont.
No comments:
Post a Comment