Hon och jag!

Lanzarote februari 2011

Världen behöver hjältar

Jag såg Phillip Zimbardo som gäst hos Skavlan, han gjorde ett litet experiment för ganska länge sedan. Här ser du honom föreläsa, känsliga läsare/tittare varnas:

Linjen mellan godhet och ondska skär rakt igenom varje människas hjärta.

Stanley Kubrick återkom ofta till just temat om människans dubbla natur

kanske som tydligast i denna klassiska scen ur Full metal jacket.

Pogue Colonel Marine, what is that button on your body armor?
Private Joker: A peace symbol, sir.
Pogue Colonel: Where'd you get it?
Private Joker: I don't remember, sir.
Pogue Colonel: What is that you've got written on your helmet?
Private Joker: "Born to Kill", sir.
Pogue Colonel: You write "Born to Kill" on your helmet and you wear a peace button. What's that supposed to be, some kind of sick joke?
Private Joker: No, sir.
Pogue Colonel: You'd better get your head and your ass wired together, or I will take a giant shit on you.
Private Joker: Yes, sir.
Pogue Colonel: Now answer my question or you'll be standing tall before the man.
Private Joker: I think I was trying to suggest something about the duality of man, sir.
Pogue Colonel: The what?
Private Joker: The duality of man. The Jungian thing, sir.
Pogue Colonel: Whose side are you on, son?
Private Joker: Our side, sir.
Pogue Colonel: Don't you love your country?
Private Joker: Yes, sir.
Pogue Colonel: Then how about getting with the program? Why don't you jump on the team and come on in for the big win?
Private Joker: Yes, sir.
Pogue Colonel: Son, all I've ever asked of my marines is that they obey my orders as they would the word of God. We are here to help the Vietnamese, because inside every gook there is an American trying to get out. It's a hardball world, son. We've gotta keep our heads until this peace craze blows over.
Private Joker: Aye-aye, sir.

Hav tålamod, människa!

Nu har det dykt upp tankar och idéer igen som jag vill skriva om, inte är det ofta men så är det och du måste ha tålamod med mig. Jag har funderat kring temat otålighet och en modern generation som vant sig vid att allt finns tillgängligt hela tiden. Just precis nu när jag loggade in på facebook såg jag att en vän hade lagt ut det här klippet där vi får lite komiskt perspektiv på vår moderna tillvaro. Jag har framför allt försökt studera mig själv när jag kommer hem från jobbet. Det som brukar hända är att min hjärna skriker: Nu är du ledig, det måste hända nåt kul, passa på nu, ha roligt eller ät nåt onyttigt, stimulans nu, NU!! Det brukar leda till att jag hoppar rastlöst mellan olika saker som jag tror ska vara roliga och stimulerande, TV, dataspel, gitarren... det slutar alltid med samma tomhetskänsla och meningslöshet. Jag lever i Nextopia, förväntningskulturen och har trillat dit.

Nu vet jag att det finns en motrörelse, slow-rörelsen. Jag fick en bok av en god vän om denna rörelse och jag läste en tredjedel av den innan jag blev för rastlös och ville göra något annat...

I boken går att läsa om människor som valt att leva i långsamhet och göra en sak åt gången, noggrant med 100% fokus. Långt efter att jag läst om de här idéerna fick jag kontakt med Andy, en fantastisk jazzgitarrist som jag gick till för att få en gitarrlektion. Vag jag fick var en livslektion. Ok, tänkte jag, nu ska vi spela jazz: daba dibo dabida dodo dida bebe dedi... snabbt snabbt. Skalor och ackord och sen bara köra så fort som möjligt.

Nej.

Ok, sa han, nu ska du sjunga en enkel melodi och sen ska du spela den felfritt på gitarren, långsamt.

Ok...

Nej nej, alltså långsamt!

Ok...

Nej nej, långsammare!

Ok...

Nej nej du är inte fokuserad, du är för otålig!

Ja det är jag.

Det är nog ingen nyhet för er som sysslat med musik att den som vill kunna spela snabbt måste lära sig spela långsamt, det är svårare att spela långsamt. Enligt Andy handlar det om att lyssna på mästarnas solon och lära sig att sjunga dem perfekt och sedan skapa en perfekt koppling mellan fingrarna på gitarren och det du hör i huvudet. Enda sättet att nå dit är att vara helt och hållet fokuserad, ha stort stort tålamod och vara mycket mycket långsam. Det handlar om att lyssna igenom ett solo hundratals gånger och spola fram och tillbaka om och om igen. Jag kommer nog inte mäkta med att faktiskt göra detta men jag har tagit med mig någonting filosofiskt ur den här metoden och jag tror egentligen att det är tillämpbart på allt i våra liv. Lev lite mer på det sättet, bestäm dig för en sak åt gången och visualisera en bonde från 1800-talet som spänt plogen bakom sin oxe och långsamt vänder jorden en fåra åt gången. Låt inga andra tankar komma in förutom plogen och oxen här och nu, och sluta inte förrän hela åkern är plöjd.

Den lever!

Jag ligger i soffan och gör det här inlägget på min iphone, det är så lätt med tekniken. När som helst, var som helst kan jag kommunicera med hela världen, med dig. Då blir tystnaden desto tydligare, finns inget att skylla på annat än den susande tomheten i skallen. Jag försökte skriva ett inlägg inspirerat av en artikel i svenskan om att många svenskar arbetar i onödan, att många arbeten egentligen inte behövs men likväl producerar vi en massa tjänster som är meningslösa. Jag raderade inlägget, blev inte bra, spretigt och osammanhängande. Det här är ett bra inlägg eftersom det blev av som min vän brukar säga, några få människor har faktiskt bett mig att skriva fler inlägg vilket gläder mig. För er försöker jag spänna de intellektuella musklerna men jag tror bara ni vill veta hur det är och hur det går, vad som händer. Så det blir inget uppsatsliknande analytiskt finlir med perfekt struktur, snyggt språk och slutsatsknorr. Det blir bäst när jag får göra saker som om det vore på lek, upp med gitarren och riv av nåt eller upp med nån apparat och skriv. Det gäller att haka i närvaroflödet snabbt och lätt innan självcensuren hinner ifatt. Visst är det fint när man kommer in i zonen. Nåväl, det var skönt att blåsa bort spindelnäten från lilla bloggen. Jag avslutar med att säga att jag gillar bilsemestrar med kärleken, att leva mitt i den här tekniska revolutionen samt att jag blir inspirerad av människor som Hans Rosling

Lycka

Ni funderar alla på vad lycka är. Är det vänskap, kärlek, gemenskap, bekräftelse, frihet, ett flyktigt tillstånd när drömmar besannas? Ni diskuterar lyckan som något universellt mänskligt men ändå unikt för var och en. Den kommer till de som är sanna mot sig själva och arbetar flitigt mot tydliga mål utan att trampa över lik på vägen. Den kommer till dem som ger. Ni funderar och funderar.

Era funderingar slutar här, jag ska berätta vad lycka är.

Det är att ha ett kök med mjukstängande kökslådor som vid stängning ljudlöst sugs in sakta de sista två centimetrarna.

Punkt

Klockställ

Om jag nu ska gå så långt att jag kallar mig för konstnär inom det musikaliska så kommer jag aldrig undan de där frågorna om drivkaftens natur och hur jag vill förhålla mig till en eventuell publik. Min grundinställning finns formulerad där någonstans, vagt och dimmigt, väldigt starkt förankrad i magtrakten men inte utkristalliserad till begriplighet för omvärlden. Om jag fick hundra år på mig att sätta ord på min syn så skulle jag dock aldrig komma i närheten av Ingmars lilla berättelse om träsnidaren från medeltidens Kina. Var så god. Sprid detta till så många som möjligt, inte för min skull utan för allas skull.

Varseblivande

Den senaste tiden har jag testat ett dataspel som går ut på att man kör något slags stort spårfordon. Man bara gasar och bromsar i princip. Spelet är inte så spännande egentligen men ljudeffekterna är riktigt bra och framför allt grafiken. Grafiken är helt enastående förstummande, alla detaljer och färger är perfekta, regndroppar bildas snyggt på vindrutan och skuggor och solljus återges perfekt i alla väder och vid alla tider på dygnet. Det är nästan som i verkligheten.

...det är verkligheten

Rycka i kopplet

Vi har börjat träna på gym. Ibland går vi själva var och en, ibland går vi tillsammans. Att gå tillsammans är bra får då kan vi hjälpas åt att komma i kläderna och gneta oss upp för backen genom skuggornas betongdal utanför. Efteråt är vi rödrosiga i ansiktet och känner oss friska och lyckliga.

Att gå ensam är en annan sak. Den jobbigaste delen med att träna är att ligga i sängen/soffan och tänka på att träna. Tanken är jobbigast. När jag kommer på plats på gymmet kör jag på av bara farten, för det mesta, inga problem, men tanken...

Jag kan inte låta bli att tänka på hundprataren på TV, Ceasar. Jag minns speciellt en scen där en hund har problem med att gå ner för en trappa. Ceasar demonstrerar som vanligt med järnpondus hur man tar kommandot och rycker till i kopplet så att... the dog snaps out of it. En mental blockering av rädsla hindrar hunden från att gå ner för trappan eller något annat tillsynes odramatiskt.

Hundar är inte som människor, människor är inte som hundar, eller?
Att rycka i kopplet på en rädd motvillig hund, att gå till en coach för en rädd motvillig människa.
Hundar är som människor, människor är som hundar.

...en skillnad dock, vi kan plocka upp vårt eget koppel och rycka till

...men inte idag, imorgon

Tecken

Jag ser en massa tecken omkring mig nu, temat är åldrande och död ställt mot återväxt och ungdom.
Morfar lämnade oss den 14 februari, för alltid saknad i varmt minne.
Han var stor i sin ödmjukhet, vänlighet och sitt engagemang för schack:



Här om kvällen såg vi The curious case of Benjamin Button, en man som föds gammal, åldras baklänges och dör som spädbarn. Den väcker intressanta frågor om skillnaden mellan att vara gammal och att känna sig gammal.
Jag såg ett reportage på nyheterna om ett par från Halland som befann sig någonstans mellan 85 och 90. De gick och tränade på gym varje dag och tipsade om att du får ett långt och gott liv genom kost och motion samt att låta bli cigaretter och sprit. Kanske sa de något om att inte stressa så mycket, om inte så lägger jag till det själv.

Hur som helst gick jag till systemet för att köpa livsförkortande dricka och till min stora förvåning blev jag tillfrågad att visa leg.

Man tackar, sa jag. Det är inte illa att bli tagen för 21 när man närmar sig 35.

Jag har tänkt att lägga ut en ny version av gitarrstycket Lagrima här och på Gitarrism. Det ska då spelas på den nya gitarr som morfar indirekt gav mig.
Problemet är att mina naglar bryts av hela tiden, jag får vänta, de växer ut igen...

På spåret

Det rullar på i gamla spår, som på räls, växlar, inga stickspår, det går fler tåg.
Om du ser ljuset i tunneln kan det vara ett mötande tåg.
Får inte ändan ur vagnen.
Ha ha ha, ho ho ho!
Jag spårar ur.

Från höften

Fick ett märkligt kvitto på att min blogg faktiskt lever fortfarande så nu ska jag skriva. Jag ska skriva trots att jag har känslan av att inte ha något att säga, känslan som ligger bakom denna storslagna skrivtorka.

Fick ett massutskick till min gamla mailadress av en gammal vän som jag tappat kontakten med, det handlade om att vi alltid har makt över oss själva att välja om vi ska vara på bra eller dåligt humör. Jag tror att Kay Pollack åker runt och föreläser om just detta under temat: att välja glädjen, typ. Mailet handlade om en kille som alltid var på topphumör, ständigt high on life, oavsett vad. Han trillade från något högt och blev rullstolsbunden men var ändå lika glad.
I alla situationer kan vi göra aktiva val att välja vår reaktion och hur svårt det än låter så kan allt vändas till det positiva, ja i princip så länge man fortfarande är i livet. Att leva är att vara positiv, eller åtminstone att kunna välja det positiva.
Låter nästan religiöst va? Lite väl mycket springa-runt-och-dansa-och-sjunga-på-gröna-alpkullar-som i Sound of music. Vi gillar ju att gnälla! Titta själv ut genom fönstret, grått, blött, kallt, blåsigt, dystert. Klart man vill gå runt och reta sig på en massa små meningslösa obetydliga vardagsprylar. Men det ligger något i det ändå, det finns bara ett motstånd mot det positiva därför att gnället är inövat, tryggt och mysigt. Så det handlar alltså om att kunna zooma ut när du svär läppen av dig för att du missat en buss, och titta på kärleken, din egna goda hälsa, världen, ja hela härligheten, allt som går att glädjas åt.
Det går nog, men det är svårt, och det svåra ska man som vanligt, ja just det, öva på.

Låt oss lycka till

Fredagkväll i Årstadal

Det är femte och sista varvet på tvärbanan på det slitigaste av mina jobb. Jag kör norrut och ska sluta för dagen när jag anländer Alvik om ca 15 minuter, äntligen. Rörelserna är rutin och ryggmärg så länge inget inträffar.
Infart Årstadal vid Liljeholmen bromsar man alltid ner till 15 km/h när signalsystemet säger till vagnens säkerhetssystem vad som är maxhastiget. Tur är väl det för det ligger en människa på spåret. Han ligger i framstupa sidoläge med huvudet vid ena rälen (spåret) och fötterna vid den andra. Ropar till trafikledningen om person på spåret, hamnar i radioskugga och får ingen kontakt. Går ur vagnen och fram till killen, han är smutsig och har ett blodigt sår på hakan. Han ser ut att ha fallit handlöst från plattformen ner på spåret. Han rör sig men verkar inte kunna formulera något begripligt tal. Skyndar tillbaka till vagnen och får hjälp av konduktör och trafikant att lyfta bort honom från spåret. Tillbaka till vagnen, kör några meter och får kontakt på radion igen, anropar och uppger hans tillstånd och ålder och ber om ambulans. Konduktören är orolig över att vi flyttar en liggande person med tanke på eventuella skador på ryggraden. Han är redan flyttad och det är försent i så fall. Oro. Måste släppa killens omedelbara öde. Trafikbefäl råkar finnas på plats i vagnen och jag kommer överens med henne om att jag kan fortsätta köra.

Jag är klarvaken nu, darrningarna och den höga pulsen har börjat lugna sig, i backspegeln avlägsnar sig den liggande killen på marken med en grupp människor runt omkring. I Alvik får jag reda på att killen helt enkelt varit fullkomligt redlöst dyngfull och att han kommer repa sig utan problem. Jag lärde mig vikten av att vara vaken och alert trots tristess och trötthet.
Jag hoppas den unge killen lärde sig något.

Dröm blir overklighet

Stefan och Marie har varit ett par i 6 år nu. De bor i ett vackert beläget hyreshus med utsikt över en liten sjö en bit utanför Falköping. Han jobbar som butikschef på ICA i centrum och hon är sekreterare på stadsplaneringskontoret inom kommunen. I år ska det bli av, de har bokat en resa till Thailand. De var egentligen båda överens om att Thailand har blivit så Mallorca-aktigt och förutsägbart som resmål för sådana som dem. Hur som helst tänker de allt mindre i sådana banor för varje dag som resan närmar sig, istället bygger de upp stor spänning och förväntan inför avresedagen. Det är den 12 december och ingen snö har ännu fallit men det är kallt och frosten har försilvrat det svenska nattlandskapet där de åker med buss mot flygplatsen. Den långa flygresan blir lite av en prövning då en ettårig liten flicka på raden bakom gallskriker hela vägen förutom en halvtimme i mitten. Till slut anländer de trots allt och Thailand välkomnar dem som ett varmt och vackert paradis som tinar upp den svenska frosten i både kropp och själ. Allt är så bra som de förväntat sig, till och med bättre. Den tredje dagen på plats blir det äntligen dags att förverkliga Stefans stora dröm. De ska åka ut med båt och prova på att dyka.

Stefan är tyst men ser koncentrerat nöjd ut. Han tittar ut mot havet och verkar tycka att det går för långsamt, han är ivrig att få komma i vattnet. Marie har lärt sig att läsa av Stefans tystnad, den kan vara positiv och den kan vara negativ, nu är det den godartade sorten. Själv känner hon en blandning av spänningsfull förväntan och nervositet pepprat med en smula dödsskräck.

Till slut når de fram till platsen där dyket ska ske, kaptenen på båten ropar något obegripligt och genast hörs ljudet av klonkande gastuber som görs i ordning. Nu har ögonblicket kommit, dags att fokusera på dykningens alla säkerhetsåtgärder. Stefan ler mot Marie med uppspärrade ögon och verkar vara rent och oförvanskat lycklig. De har bestämt att de ska trilla baklänges ner i vattnet exakt samtidigt så att de är helt förenade i upplevelsen. Precis när de börjar falla kommer en enda tanke upp i huvudet på Marie:

Stängde jag av tvättmaskinen?

Äntligen höst!

I come from a land down under

Ibland får jag bara en halvtimmes rast mellan varven. Då har jag bestämt mig för att den enda lösningen måste stavas McDonalds. Jag tänker att halvdekadent måste vara bättre en heldekadent så jag brukar ta en big mac-meny med äppeljuice och morötter. Det kan man smiska ner i magen på ganska kort tid. Den här dialogen brukar utspela sig varenda gång:

-En big mac o company med äppeljuice och morötter.

-En big mac med äppeljuice och... vad sa du?

-Miiooröttårrr!!

-Morötter?

-Ja

Just ordet morötter blir alldeles speciellt välklingande på min dialekt så jag kommer fortsätta att säga det tills de känner igen mig och hivar upp den lilla löjliga morotspåsen utan att fråga.

Jag låter musiken tala istället, välkomna in på Gitarrism

Perfekt

Fem dagar i sträck med fullkomligt osvenskt sommarklimat, sol och 25-30 grader, den vecka då vi lyckats placera in jobb mellan två semesterperioder. Facit från den första semestern var att en av veckorna var regnig och kall. Nu har vi åkt för att semestra på landet i skärgården. Med sinnet inställt på ljummet skärgårdsvatten och soliga klippor drar vi glatt upp rullgardinen och möts av.... idel regnskyar. Det regnade så mycket idag att mössen åkte flumride i stuprören.

Ett utmärkt tillfälle att vända minus till plus. Behaglig läsning till det lugnande ljudet av nederbörd mot taket, joggingtur i skönt svalkande duggregn och världens läge att montera och testa de nya stänkskärmarna på cykeln!

...och nu, alla music lovers, blir det musikvideo

Kortfattat

Alla människors olycka härstammar helt och hållet ifrån oförmågan att sitta stilla ensamma i ett rum. Blaise Pascal

Summarum

Efter semestern måste vi båda konstatera att Skåne är ett underskönt landskap, att hela Sverige faktiskt är finfint. Detta upptäcker framför allt den som åker runt i bil och hivar upp ett par cyklar på taket så att man kan få närkontakt med väder, vind, doft och asfaltgropar uppifrån sadeln. Efter vissa magproblem de senaste dagarna riktas misstankar mot den luade ålen i Kivik eller den otroligt topptunga kulglassen i Åhus, ajaj. Ålen kunde vara värt det, men inte glassen. Hur som helst, tack kärleken för fantastiska äventyr i sol och regn!

Vi lyssnade sporadiskt på Jens Lapidus sommarprat innan hemkomsten. Han hade kommit fram till att tankarna stimuleras av att vi talar. Någonting stort händer då tanke och tal måste samverka i ögonblicket. Det är något annat än att sätta sig att skriva för sig själv. Vi behöver samvaro och samtal för att våra tankar och formuleringar ska få den riktiga skjutsen.

Det är värt att tänka på för en som har svårt att låta talet flöda, som filar och snickrar på vartenda ord innan det får lämna kroppen. När jag var liten flyttade vi från dalmål till skånska, jag höll tyst i en vecka på dagiset. Därefter talade jag perfekt skånska enligt mor o far.

Hämmad perfektionist med dåligt självförtroende och oförmåga att släppa kontrollen.

Ja kanske, men jag är stolt över denna förmåga att lyssna efter sublima detaljer i tal och musik och sedan kunna härma dem. Jag har ingen längtan efter att försöka bli buffligare och lyssna mindre. Ständig strävan efter perfektion är min last och min gåva som jag håller fast vid (gick tillbaka och redigerade den här meningen). Ni må förlåta mig för alla dess märkliga manifestationer, sådan är jag.

Gravitation är inget

Fastnar med idiotblick i köttfärsen, sleven i handen. Utanför svävar stora skepp av sockervadd mot blå dagsrymd. Svalorna fnissar retsamt ner mot vårt tunga hus.

Nej, nu är det tid!

Nu går jag ner i källaren och dammar av stålmansdräkten, vi ska ut och flyga du och jag.