Dröm blir verklighet

Stefan och Marie har varit ett par i 6 år nu. De bor i ett vackert beläget hyreshus med utsikt över en liten sjö en bit utanför Falköping. Han jobbar som butikschef på ICA i centrum och hon är sekreterare på stadsplaneringskontoret inom kommunen. I år ska det bli av, de har bokat en resa till Thailand. De var egentligen båda överens om att Thailand har blivit så Mallorca-aktigt och förutsägbart som resmål för sådana som dem. Hur som helst tänker de allt mindre i sådana banor för varje dag som resan närmar sig, istället bygger de upp stor spänning och förväntan inför avresedagen. Det är den 12 december och ingen snö har ännu fallit men det är kallt och frosten har försilvrat det svenska nattlandskapet där de åker med buss mot flygplatsen. Den långa flygresan blir lite av en prövning då en ettårig liten flicka på raden bakom gallskriker hela vägen förutom en halvtimme i mitten. Till slut anländer de trots allt och Thailand välkomnar dem som ett varmt och vackert paradis som tinar upp den svenska frosten i både kropp och själ. Allt är så bra som de förväntat sig, till och med bättre. Den tredje dagen på plats blir det äntligen dags att förverkliga Stefans stora dröm. De ska åka ut med båt och prova på att dyka.

Stefan är tyst men ser koncentrerat nöjd ut. Han tittar ut mot havet och verkar tycka att det går för långsamt, han är ivrig att få komma i vattnet. Marie har lärt sig att läsa av Stefans tystnad, den kan vara positiv och den kan vara negativ, nu är det den godartade sorten. Själv känner hon en blandning av spänningsfull förväntan och nervositet pepprat med en smula dödsskräck.

Till slut når de fram till platsen där dyket ska ske, kaptenen på båten ropar något obegripligt och genast hörs ljudet av klonkande gastuber som görs i ordning. Nu har ögonblicket kommit, dags att fokusera på dykningens alla säkerhetsåtgärder. Stefan ler mot Marie med uppspärrade ögon och verkar vara rent och oförvanskat lycklig. De har bestämt att de ska trilla baklänges ner i vattnet exakt samtidigt så att de är helt förenade i upplevelsen. Precis när de börjar falla kommer en enda tanke upp i huvudet på Marie:

Stängde jag av tvättmaskinen?

Alster

Inför nästa meningslösa skrivövning kan jag stolt presentera ett litet stycke musik.

Jag på gitarr och bison vid producentspakarna.

Observera: Inspelningen gjordes under påverkan av glass, jordgubbar och Carlsberg Hof.

Övning 2

Nedre botten övar på att skriva, om ni undrar vad i h-e förra inlägget var för nåt.
Nu har jag övat på att skriva kort och snärtigt (!) och att utmana läsarens fantasi och nyfikenhet.

Det. Vilket? Vadå? Alltet? Tingen? Tankarna? Tillvaron?
Är. Är vadå? Existerar? Är för jävligt? Är gött? Är svårt/lätt?

...det är upp till dig, fler frågor än svar.

Kanske har jag samma budskap som den här låten:

don't think about all the things you feel, just be glad to be here

Kanske är budskapet något helt annat, en protest mot allt meningslöst pladder i världen eller bara ett dåligt subversivt skämt.

Nåväl, i nästa övning ger vi oss i kast med avbildning och konkretion, då åker vi:

Spårvagnsmodellen A30 byggdes mellan 1944 och 1952 och trafikerar Nockebybanan samt Lidingöbanan fast där i något modifierad och förfinad version. Dörrar och mekaniska bromsar drivs med tryckluft som pumpas ut med hjälp av en kompressor. Varje körhytt har en vindrutetorkare, även den drivs med tryckluft. Nu ska vi zooma in ordentligt på vår vän vindrutetorkaren. Den manövreras med hjälp av en liten svart plastratt med markeringarna
On och Off samt pilar som anger vridriktning. Själva torkarbladet sveper över rutan i en solfjäder-båge och torkar med varierande framgång bort regnet i och utanför förarens synfält. Armen som är fäst vid bladet får sina rörelser från ett litet tryckluftsaggregat i metall med storleken av två knutna nävar som sitter i hytten innanför rutan. Den förare som lyckas tyda manöverknappen och vrida åt rätt håll för att starta torkaren får sig varje gång ett majestätiskt skådespel. Upplevelsen är då inte bara visuell utan framför allt ljudlig. Vid uppstart tar hela maskineriet ett kraftigt skutt samtidigt som det pyser till våldsamt. Då förflyttar sig torkarbladet över hela sitt arbetsfält på en nanosekund. Sedan måste föraren med precisionen hos en handkirurg leta upp en måttlig tillförsel av tryckluft för gott torkresultat. Den ovane finner sig antingen med en torkare som står stilla och bara pyser eller en torkararm som vispar vilt i luften till ljudet av en visslande och tjutande tryckluftsmotor. När det rätta läget har ställts in låter det trivsamt: fffpsss-klonk-ffpsss-klonk-ffpsss-klonk och spårvagnen kan förhoppningsvis framföras tryggt och säkert för alla i och i närheten av vagnen. Ljudet från torkaren äger samma komiska kvalitet som många av ljuden i filmerna av fransmannen Jacques Tati. I Semestermarodören (Les vacances de Monsieur Hulot) från 1953 låter han ljudet från en svängdörr inne på en hotellrestaurang spela en av huvudrollerna. Detta ljud är dock allt för genialiskt sublimt för att återges i text, det måste ses och höras. Spårvagnen modell A30 har länge sjungit på sista versen och trots att den är seglivad kommer den till slut att tas ur trafik efter 64 års trogen tjänst. När den gjort sin sista rälskilometer får vi ge oss ut på jakt efter komiska ljud på annat håll.

Det är

Det är







!








?

Unikvarium

Vi har ett akvarium. Den stora guldfisken heter Frippe, den lilla heter Doris och hängande på akvarieväggen sitter algätande Gollum. De behöver mat två gånger om dagen och vattnet ska helst bytas vart fjärde dag. Det är allt men det är stort.

I det här landet har de flesta alltid mat på bordet, vi behöver inte tänka på livets grundläggande betingelser. Våra behov är tillfredställda varför allting istället handlar om begär.

Behov är objektiva: den som inte äter dör.
Begär är subjektiva: jag måste ha den där mp3-spelaren.

Av konsumtionskulturen följer därför en tilltagande mentalitet som bygger på att var och en alltid har rätt på sitt eget sätt. Individens önskningar skymmer sikten från de universella sanningarna att vi alla sitter i samma båt, att vi består av samma grundmaterial. Många av oss stirrar blint på begärda mål och tror att allt kan fås via genvägar och förhandlingar, på individens egna lilla sätt (tidiga idoluttagningar). Men den som vill bygga ett hus uppe på berget måste bära upp stenarna, den som söker kunskap måste läsa 100 böcker, den som vill lära sig spela piano måste öva 1000 timmar. Det är allmängiltigt och obestridligt precis som maten till fiskarna.

Denna insikt fick jag efter att ha läst en välskriven artikel i en av våra stora dagstidningar. Men det är svårt det där med jagets begär, jag är själv en av de som blir omkullcharmade av att se Apples vd Steve Jobs presentera den senaste modellen av Iphone. Den kan steppdansa, sjunga kupletter och gå ner till hörnet och köpa kaffefilter. Ibland faller jag till föga och blir slav under jagets kortsiktiga begär, andra gånger tänker jag nej , sätter mig och tittar på akvariet och tar upp gitarren istället.

Oas i MTV-öknen

Meningslösa musikvideor på MTV. Den rappare som har störst muskler, mest attityd, flest brudar och längst limousin vinner. Priset är att få sin video uppspelad på TV flera gånger om dagen och texterna handlar om att ha störst muskler, mest attityd, flest brudar och längst limousin. Kidsen som tittar drömmer om att också få bli stjärna och rappa om att ha ha störst muskler, mest attityd, flest brudar och längst limousin. Ingenstans i detta landskap av tuppar på dynghögar hör jag någon musik.

Tur att det finns musikaliskt källvatten i Freddies cigarettrökiga röst och Fridas kristallklara sång mot glittrande piano:
De båda fick ett par timmar på sig att komponera en sång i ett program på SVT.

Skalv

Semester, Skiathos - Grekland. Vi satt och väntade på båten in till Skiathos stad. Varsin solstol och en Bacardi Breezer watermelon under spridda skuggor av medelhavsväxternas blad.
Det börjar gunga. Jag trodde att det var ett barn som ville busa med stolen, du trodde att det var jag som gungade din stol med foten. Det var inget av det vi trodde. Vi såg oss om och allting gungade, speciellt det rangliga bokstället. Ingen av människorna runt omkring verkade reagera. Senare hörde vi att man hade haft en jordbävning någonstans i södra Grekland som krävde två dödsoffer. Vi antog att skakningarna måste ha fortplantat sig hela vägen upp till vår ö, eller så var det helt enkelt kärlek.