Det individuella

När jag som spårvagnsförare avlöser en annan förare upptäcker jag att inställningarna på stol, armstöd, nackstöd och speglar är väldigt skeva och konstiga, för det mesta. När jag provar någon annans sittställning undrar jag hur det är möjligt, allting känns helt fel! Knäna i bizarr vinkel, svankstödet trycker in skulderbladen, körspaken onåbar, backspegel visar takfläkt.

Och ungefär så tror jag det skulle kännas att tillfälligt gå in i en annan människas medvetande. Ni vet som de gör i filmen "Being John Malkovich". Detta slår mig varje gång jag tar över en körhytt från någon annan.
Jag kämpar med att inte tänka

Men hörrödu, så här kan du inte ha det!

utan att istället tänka

Mmm, intressant, ett annat sätt att köra, ditt sätt, bra, kör på

Det vore mycket lättare för mig om alla andra blev lite mer som jag.
Det är tidens melodi, var och en ska köra sitt eget formel 1-lopp där omgivningen diffust svischar förbi.

Glöm inte bort att stanna upp och lyssna, säger jag.