Valet

Måndag förmiddag, slötitt på TV, plötsligt ett budskap:

Du själv måste definiera vem du är. Låt inte känslorna styra dig, låt inte andras förväntningar styra dig, låt din vision styra dig, punkt.

Programmet heter Montel show och som gäst har han en viss Jack Canfield. Han är den där framgångsrika amerikanen med bländvitt leende upp till öronsnibbarna, titta själva!

Och här gör vi valet.

Antingen:

Där sitter han och ler, den jäveln. Kul för honom, säljer en massa böcker med sån där coaching-smörja, alla kan bli president... visst, säkert! Simma du vidare i din lagunformade pool i Californien. Det finns minsann vanliga jobb som ska skötas också. Det är ingen lek, chefen kör med mig, kunderna behandlar mig som skit, ja hela företaget är ett sjunkande skepp. Och den där Claesson på ekonomiavdelningen, jag kan inte med honom. Jag hoppas verkligen att det går åt skogen för hela företaget! Det vore rätt åt dom.

Eller:

Så där glad tänker jag också bli.

Det individuella

När jag som spårvagnsförare avlöser en annan förare upptäcker jag att inställningarna på stol, armstöd, nackstöd och speglar är väldigt skeva och konstiga, för det mesta. När jag provar någon annans sittställning undrar jag hur det är möjligt, allting känns helt fel! Knäna i bizarr vinkel, svankstödet trycker in skulderbladen, körspaken onåbar, backspegel visar takfläkt.

Och ungefär så tror jag det skulle kännas att tillfälligt gå in i en annan människas medvetande. Ni vet som de gör i filmen "Being John Malkovich". Detta slår mig varje gång jag tar över en körhytt från någon annan.
Jag kämpar med att inte tänka

Men hörrödu, så här kan du inte ha det!

utan att istället tänka

Mmm, intressant, ett annat sätt att köra, ditt sätt, bra, kör på

Det vore mycket lättare för mig om alla andra blev lite mer som jag.
Det är tidens melodi, var och en ska köra sitt eget formel 1-lopp där omgivningen diffust svischar förbi.

Glöm inte bort att stanna upp och lyssna, säger jag.