Jag har läst i en bok

Min senaste livsmentor, Owe Wikström, skriver om yttre och inre resor. Han beskriver i detalj med alla sina sinnen vad som händer under hans besök i Rom och Paris. Samtidigt resonerar han klokt om det där med att längta bort och att inte hitta hem.

Själv irrar jag runt på stan med vilsen blick i tron att ett par nya hifi-högtalare kommer att förhöja livskänslan men i bakhuvudet ekar Wikströms ord då han citerar munken Franciskus:

Mästare, hjälp mig att söka inte så mycket att bli tröstad som att trösta, inte så mycket att bli förstådd som att förstå, inte så mycket att bli älskad som att älska. Ty det är genom att ge som vi får ta emot, genom att förlåta som vi får förlåtelse, genom att mista vårt liv som vi vinner det. Det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet.

Det finns ett djupare livsspår bortom de böljande känslorna där vi måste sänka ner tåghjulen och ta fart framåt med stadig blick och stark vilja. De flackande irrvägarna från en dag till en annan tunnar ut vår själ alltmedan tiden går.
Jag uppmanar ingen annan mer än mig själv.

Idag sätter jag mig och plankar låtar, tar fram texter, skriver ner ackord, spelar gitarr och sjunger. Det har jag nästan alltid gjort, jag kan det, jag tycker om det. Ett livsspår som glöder rött i mitt liv. Hjälp mig bara nu att hålla fast, att fullfölja, att orka så att det blir nånting av ett nån gång!