Fick ett märkligt kvitto på att min blogg faktiskt lever fortfarande så nu ska jag skriva. Jag ska skriva trots att jag har känslan av att inte ha något att säga, känslan som ligger bakom denna storslagna skrivtorka.
Fick ett massutskick till min gamla mailadress av en gammal vän som jag tappat kontakten med, det handlade om att vi alltid har makt över oss själva att välja om vi ska vara på bra eller dåligt humör. Jag tror att Kay Pollack åker runt och föreläser om just detta under temat: att välja glädjen, typ. Mailet handlade om en kille som alltid var på topphumör, ständigt high on life, oavsett vad. Han trillade från något högt och blev rullstolsbunden men var ändå lika glad.
I alla situationer kan vi göra aktiva val att välja vår reaktion och hur svårt det än låter så kan allt vändas till det positiva, ja i princip så länge man fortfarande är i livet. Att leva är att vara positiv, eller åtminstone att kunna välja det positiva.
Låter nästan religiöst va? Lite väl mycket springa-runt-och-dansa-och-sjunga-på-gröna-alpkullar-som i Sound of music. Vi gillar ju att gnälla! Titta själv ut genom fönstret, grått, blött, kallt, blåsigt, dystert. Klart man vill gå runt och reta sig på en massa små meningslösa obetydliga vardagsprylar. Men det ligger något i det ändå, det finns bara ett motstånd mot det positiva därför att gnället är inövat, tryggt och mysigt. Så det handlar alltså om att kunna zooma ut när du svär läppen av dig för att du missat en buss, och titta på kärleken, din egna goda hälsa, världen, ja hela härligheten, allt som går att glädjas åt.
Det går nog, men det är svårt, och det svåra ska man som vanligt, ja just det, öva på.
Låt oss lycka till
