Läste idag en artikel i en gratistidning om att två personer i USA har bloggat ihjäl sig. Jänkarna ska då alltid ta priset. De kände sådan press att överträffa sig själva och andra bloggare att de till slut dog i hjärtinfarkt. I artikeln kunde en svensk proffsbloggare minsann intyga att det blir stressigt ibland, hon hade själv känt av utmattningssymtomen...
På andra sidan av den skalan sitter jag. Jag vet att en bra bloggare måste göra inlägg ofta och kommentera andras bloggar, jag har lärt sådant från en av de bästa. Men bloggen är en avspegling av min personlighet: introvert, svårgreppad, ej allt för känslosam utåt och möjligtvis egocentrisk. Så jag bloggar vidare på mitt eget vis, ibland med flera veckors uppehåll och i min egen lilla värld. I gengäld kan jag förhoppningsvis erbjuda något insiktsfullt eller underhållande när jag väl skriver. Jag drar mig för att göra inlägg i stil med:
Jäklars, eltandborsten måste laddas igen och jag blir så less på skosnörena, jag köpte precis nya i nån sån där flashig skoaffär inne på gallerian men de går upp hela tiden, så nu måste jag slå dubbelknut, och för att vara säker så drar man ju till lite och sen när man kommer hem så är det ju skitsvårt att få upp dom jävla knutarna så då går ju mina gitarrnaglar åt skogen hela tiden... osv
