Bokslut

Så nu har även jag kommit till punkten då jag börjar citera mig själv:

Det är ju så att jag just nu saknar jobb och har inget ställe dit jag kan gå och vända papper och dra i spakar. Jag saknar dock inte sysselsättning. Jag har ju en blogg och måste komma hem till boet med jämna mellanrum och mata er skrikande fågelungar som är mina kära läsare.
Under dagen surfade jag lika glatt som vanligt in på ams.se och där fanns det, jobbet!

Det fastighetsbolag där jag bor olagligt i andra hand söker en bostadsuthyrare och en sådan har bland annat som uppgift att kontrollera olagligt boende i andra hand...
Så, där dyker den till slut upp, tidernas chans att sparka mig själv i arslet! Ta mig själv på bar gärning. Sätta mig själv på gatan.

Det skulle göra susen tror jag, att sova under någon snötäckt utegrill i Hagsätra ett par månader. Skulle bli mer hungrig då kanske, mer försigkommen, mera darrigt påflugen som man ska vara. Jobba som medlemsrekryterare för ideell organisation i Götgatsbacken. Andas kort och häftigt. Liten hund.

Nej, jag föredrar katter.

Kanske är det passande att nu kommentera ursprunget till min blogg och dess titel. För ett år sedan var jag singel, arbetslös och fattig och mina inlägg kunde se ut som ovan... Kanske skrev jag bättre då i desperationens tider. Hur som helst skulle det visa sig att jag faktiskt var på nedre botten på alla tänkbara sätt men att jag också hade bra utsikt, på alla tänkbara sätt. Under året som följde fann jag Kärleken, arbetet och jag flyttade från förortsmisär till Kungsholmens vatten och slott. Kanske borde bloggen nu döpas om till "Du och jag, bilen och iPoden" men jag gillar Nedre botten med utsikt. Jag vill alltid befinna mig där nere på marken i det verkliga med vännerna och med dig bland räkningar och disk. Jag vill också med jämna mellanrum titta på utsikten ut över landskapet och upp bland stjärnorna för nu vet jag att drömmar blir verklighet.

Jimpa

Jag är halvvägs igenom en biografi om Jimi Hendrix. Så här långt kan jag konstatera att det verkligen stämmer, han knarkade som en galning. Han gjorde det Inte för att bli hög utan för att bli normal, som en av hans många flickvänner uttryckte det. Han var liksom genetiskt pårökt, uppe i det blå redan från början. Hans liv måste ha varit svårt. Först kämpade han i många år som okänd kompgitarrist och gick ibland flera dagar utan mat. Sedan exploderade allt och han var en megastjärna med allt vad det innebär. En enda stor soppa av skivbolagstvister, skattesmitande giriga managers, Englandsturnéer, jointar, lsd, sprit och kvinnor. Han satt faktiskt i fyllecell i Sverige vid ett tillfälle. Alla pengar han tjänade i under den turnen gick till att betala skadestånd åt hotellet han hade bankat sönder...

Här ser vi honom som en rädd liten pojke som helt enkelt bara älskar att spela. Musiken var enkelt, resten var svårt, för svårt.

2008

En elefanthanne står och trampar på mitt pannben, jag har 10:ans sandpapper i halsen och kroppen känns som en av Tage Danielssons tecknade fyllgubbar. Fryser och svettas om vartannat. Influensa... Så började året. Det måste betyda något stort.

Jag lovar mig själv att ha roligt detta året, detta året ska bli brå, inte dållit (som en av Peter Wahlbecks figurer säger)

Tack till er få men trogna läsare och tack Kärleken för ett fantastiskt år!