En spegelvänd halvmåne och från toppen på den en slingrade orm åt väster. Tvärbanan och Nockebybanan, där sitter vi.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Skönt ibland, jättetråkigt ibland, stressande ibland, irriterande ibland, som alla jobb...
I grunden gäller: grön signal = kör, röd signal = stanna.
Från detta komatillstånd av understimulans kastas vi tvärt in i situationer där vi måste veckla ut alla bläckfiskarmar och lösa problem. Det piper, blinkar, ringer och tjuter, trycka där, kvittera där, anropa, lyssna, titta, felsöka och helst inte köra på Ing-Britt Olsson och hennes dvärgpudel. Nog så intressant tycker ni, men det där vänjer man sig vid, man vänjer sig.
Arbetet blir intressant först då man räknar in allt mänskligt beteende som sker omkring och i vagnarna. Det blir aldrig rutin, men det finns ett mått av förutsägbarhet; vi får nästan alltid bevittna människor på väg, insomnade i gränslandet mellan egoism och primitivt flockbeteende. Har en individ börjat gå över vägen fäller resten ner huvudet och följer efter oberörda av den 76 ton tunga dubbelvagnen som hastigt närmar sig. Flockens kraft är stark, mycket starkare än vi vill tro i denna tid av individualism. Det tycks inprogrammerat som hos rådjuren: Om du håller dig mitt i flocken klarare du dig bättre från vargarna. Intressant är den kontrast som uppstår mellan det moderna, civiliserade och de inprogrammerade djuriska beteendena.
Mitt i det spänningsfältet lever vi spårvagnsförare. Vi är människor som för säkerhetens skull måste följa reglerna och vi möts hela tiden av andra som inte följer reglerna. Vi måste tillämpa Bamses devis och tänka att den som är mycket stark måste vara mycket snäll. Till det måste vi lägga en portion av Jesus tankar och förlåta människorna då de inte vet vad de gör. Så nästa gång ni ser oss där uppe i hytten, skänk oss en tanke. Vi är tålamodets hjältar som balanserar elegant mellan barmhärtighet och kronisk moralpanik.
