Hon och jag!

Lanzarote februari 2011

Världen behöver hjältar

Jag såg Phillip Zimbardo som gäst hos Skavlan, han gjorde ett litet experiment för ganska länge sedan. Här ser du honom föreläsa, känsliga läsare/tittare varnas:

Linjen mellan godhet och ondska skär rakt igenom varje människas hjärta.

Stanley Kubrick återkom ofta till just temat om människans dubbla natur

kanske som tydligast i denna klassiska scen ur Full metal jacket.

Pogue Colonel Marine, what is that button on your body armor?
Private Joker: A peace symbol, sir.
Pogue Colonel: Where'd you get it?
Private Joker: I don't remember, sir.
Pogue Colonel: What is that you've got written on your helmet?
Private Joker: "Born to Kill", sir.
Pogue Colonel: You write "Born to Kill" on your helmet and you wear a peace button. What's that supposed to be, some kind of sick joke?
Private Joker: No, sir.
Pogue Colonel: You'd better get your head and your ass wired together, or I will take a giant shit on you.
Private Joker: Yes, sir.
Pogue Colonel: Now answer my question or you'll be standing tall before the man.
Private Joker: I think I was trying to suggest something about the duality of man, sir.
Pogue Colonel: The what?
Private Joker: The duality of man. The Jungian thing, sir.
Pogue Colonel: Whose side are you on, son?
Private Joker: Our side, sir.
Pogue Colonel: Don't you love your country?
Private Joker: Yes, sir.
Pogue Colonel: Then how about getting with the program? Why don't you jump on the team and come on in for the big win?
Private Joker: Yes, sir.
Pogue Colonel: Son, all I've ever asked of my marines is that they obey my orders as they would the word of God. We are here to help the Vietnamese, because inside every gook there is an American trying to get out. It's a hardball world, son. We've gotta keep our heads until this peace craze blows over.
Private Joker: Aye-aye, sir.

Hav tålamod, människa!

Nu har det dykt upp tankar och idéer igen som jag vill skriva om, inte är det ofta men så är det och du måste ha tålamod med mig. Jag har funderat kring temat otålighet och en modern generation som vant sig vid att allt finns tillgängligt hela tiden. Just precis nu när jag loggade in på facebook såg jag att en vän hade lagt ut det här klippet där vi får lite komiskt perspektiv på vår moderna tillvaro. Jag har framför allt försökt studera mig själv när jag kommer hem från jobbet. Det som brukar hända är att min hjärna skriker: Nu är du ledig, det måste hända nåt kul, passa på nu, ha roligt eller ät nåt onyttigt, stimulans nu, NU!! Det brukar leda till att jag hoppar rastlöst mellan olika saker som jag tror ska vara roliga och stimulerande, TV, dataspel, gitarren... det slutar alltid med samma tomhetskänsla och meningslöshet. Jag lever i Nextopia, förväntningskulturen och har trillat dit.

Nu vet jag att det finns en motrörelse, slow-rörelsen. Jag fick en bok av en god vän om denna rörelse och jag läste en tredjedel av den innan jag blev för rastlös och ville göra något annat...

I boken går att läsa om människor som valt att leva i långsamhet och göra en sak åt gången, noggrant med 100% fokus. Långt efter att jag läst om de här idéerna fick jag kontakt med Andy, en fantastisk jazzgitarrist som jag gick till för att få en gitarrlektion. Vag jag fick var en livslektion. Ok, tänkte jag, nu ska vi spela jazz: daba dibo dabida dodo dida bebe dedi... snabbt snabbt. Skalor och ackord och sen bara köra så fort som möjligt.

Nej.

Ok, sa han, nu ska du sjunga en enkel melodi och sen ska du spela den felfritt på gitarren, långsamt.

Ok...

Nej nej, alltså långsamt!

Ok...

Nej nej, långsammare!

Ok...

Nej nej du är inte fokuserad, du är för otålig!

Ja det är jag.

Det är nog ingen nyhet för er som sysslat med musik att den som vill kunna spela snabbt måste lära sig spela långsamt, det är svårare att spela långsamt. Enligt Andy handlar det om att lyssna på mästarnas solon och lära sig att sjunga dem perfekt och sedan skapa en perfekt koppling mellan fingrarna på gitarren och det du hör i huvudet. Enda sättet att nå dit är att vara helt och hållet fokuserad, ha stort stort tålamod och vara mycket mycket långsam. Det handlar om att lyssna igenom ett solo hundratals gånger och spola fram och tillbaka om och om igen. Jag kommer nog inte mäkta med att faktiskt göra detta men jag har tagit med mig någonting filosofiskt ur den här metoden och jag tror egentligen att det är tillämpbart på allt i våra liv. Lev lite mer på det sättet, bestäm dig för en sak åt gången och visualisera en bonde från 1800-talet som spänt plogen bakom sin oxe och långsamt vänder jorden en fåra åt gången. Låt inga andra tankar komma in förutom plogen och oxen här och nu, och sluta inte förrän hela åkern är plöjd.

Den lever!

Jag ligger i soffan och gör det här inlägget på min iphone, det är så lätt med tekniken. När som helst, var som helst kan jag kommunicera med hela världen, med dig. Då blir tystnaden desto tydligare, finns inget att skylla på annat än den susande tomheten i skallen. Jag försökte skriva ett inlägg inspirerat av en artikel i svenskan om att många svenskar arbetar i onödan, att många arbeten egentligen inte behövs men likväl producerar vi en massa tjänster som är meningslösa. Jag raderade inlägget, blev inte bra, spretigt och osammanhängande. Det här är ett bra inlägg eftersom det blev av som min vän brukar säga, några få människor har faktiskt bett mig att skriva fler inlägg vilket gläder mig. För er försöker jag spänna de intellektuella musklerna men jag tror bara ni vill veta hur det är och hur det går, vad som händer. Så det blir inget uppsatsliknande analytiskt finlir med perfekt struktur, snyggt språk och slutsatsknorr. Det blir bäst när jag får göra saker som om det vore på lek, upp med gitarren och riv av nåt eller upp med nån apparat och skriv. Det gäller att haka i närvaroflödet snabbt och lätt innan självcensuren hinner ifatt. Visst är det fint när man kommer in i zonen. Nåväl, det var skönt att blåsa bort spindelnäten från lilla bloggen. Jag avslutar med att säga att jag gillar bilsemestrar med kärleken, att leva mitt i den här tekniska revolutionen samt att jag blir inspirerad av människor som Hans Rosling

Lycka

Ni funderar alla på vad lycka är. Är det vänskap, kärlek, gemenskap, bekräftelse, frihet, ett flyktigt tillstånd när drömmar besannas? Ni diskuterar lyckan som något universellt mänskligt men ändå unikt för var och en. Den kommer till de som är sanna mot sig själva och arbetar flitigt mot tydliga mål utan att trampa över lik på vägen. Den kommer till dem som ger. Ni funderar och funderar.

Era funderingar slutar här, jag ska berätta vad lycka är.

Det är att ha ett kök med mjukstängande kökslådor som vid stängning ljudlöst sugs in sakta de sista två centimetrarna.

Punkt

Klockställ

Om jag nu ska gå så långt att jag kallar mig för konstnär inom det musikaliska så kommer jag aldrig undan de där frågorna om drivkaftens natur och hur jag vill förhålla mig till en eventuell publik. Min grundinställning finns formulerad där någonstans, vagt och dimmigt, väldigt starkt förankrad i magtrakten men inte utkristalliserad till begriplighet för omvärlden. Om jag fick hundra år på mig att sätta ord på min syn så skulle jag dock aldrig komma i närheten av Ingmars lilla berättelse om träsnidaren från medeltidens Kina. Var så god. Sprid detta till så många som möjligt, inte för min skull utan för allas skull.

Varseblivande

Den senaste tiden har jag testat ett dataspel som går ut på att man kör något slags stort spårfordon. Man bara gasar och bromsar i princip. Spelet är inte så spännande egentligen men ljudeffekterna är riktigt bra och framför allt grafiken. Grafiken är helt enastående förstummande, alla detaljer och färger är perfekta, regndroppar bildas snyggt på vindrutan och skuggor och solljus återges perfekt i alla väder och vid alla tider på dygnet. Det är nästan som i verkligheten.

...det är verkligheten