Avrådan

Marocko - Agadir december -07:

-Hello, hello, Helloouuaa!!
Mister, my friend... how are you? Sweden? English? German?

-Swedish, no thanx, non merci, la shukran (ointresse, blick bort)

-Ah Swedish barra titta, hello, hello, here very nice food, look at menu!

-No thanx...

- Just look, very nice! (salmonella, magkramper, diarré, akuten Karolinska)


Tandvärk, kallt i vattnet, hotellkaffet smakar get, missförstånd, gammalt pass, väska försvunnen, prut(t)kultur, coverband med inspelat komp, Autumn leaves med fel ackord, tyska pensionärer på hotellbingo, skramlig hyrbil, arabisk sång till kl 01, oboy-baserad chokladmousse, lismande rävar, illrar, hyenor...


Aaahh äntligen hemma i mörkret och kylan, aldrig mer Marocko!

God Jul!

Semester

Nedre botten och lejonblog tar semester en vecka i Agadir - Marocko. Under tiden kommer guldfisken Frippe att hålla ställningarna på Kungsholmen. När Lucia går på lyfter vi.

Vi ses till jul!

Själen är större än världen

Mr Prfekt lånade mig filmen "Själen är större än världen", en film av Stefan Jarl från -85 om diskuskastaren Ricky Bruch. Romantiker göre sig icke besväret, här återges en excentrisk idrottsmans stenhårda kamp för att bli bäst i världen. Närbilder på injektioner av prestationshöjande medel, muggig träningslokal, vrål, grimaser, talk, svett, blod, tårar, saliv, bokstavligt talat, på riktigt.

Bruch presterade framför allt stort på träningarna och innehar det svenska rekordet än idag. Trots uppnådd kvalgräns vid uttagningen till OS 1984 blev han då inte uttagen pga schismer med os-kommitén. Men Ricky hade bestämt sig, han var 38 vid detta försök till comeback, långt över normal pensionsålder för dikuskastare. Han följer sedan os-paraden på tv och kan inte hålla tillbaka tårarna, hans ansikte i närbild. Han blir ursinnig och fortsätter träna, mer målmedveten än någonsin. Filmen avslutas med att han gör sitt rekordkast på en liten tävling i Malmö. Han är störst i världen men inte erkänd. Han läser upp resultaten för sin amerikanska tränare som tvingas erkänna: ja du är den störste.

Fantastiskt nära och oförskönad skildring av en man som vägrar ge upp sina drömmars mål.

Mäktigt! Omskakande! Inspirerande!

Nu öva gitarr!

För att göra en omelett

Jag är gitarristen som inte har något på gång, inget band, ingen publik. Drömmen har hängt upp sig som på en repad vinylskiva. Jag kommer aldrig att bli någon stor erkänd jazzgitarrist, eller musiker över huvud taget. Tusen youtube-kids i 9-årsåldern spelar skjortan av mig. Nu är jag 33 och så här blev det.

Don't get any big ideas, they're not gonna happen. Thom Yorke - Radiohead

Så nu skiter jag i det. Jag ger upp, det är folket från musikhögskolan som ska ha gigen.

Jaha. Det var det. Tretton år av meningslöst gitarrplinkande.

Men inne i huvudet fortsätter musiken. En bach-sonat, en sambalåt, musik jag hört eller spelat för längesedan. Vet inte hur eller varför jag minns varenda ton. De rullar i huvudet och när jag släpper fram dem kan jag inte bli av med dem. De sväller i volym och går inte att stoppa. Så jag tar upp gitarren och låter hjärnan berätta för fingrarna vilka toner som ska spelas. Varför inte, jag har ju gett upp nu. Jag kan lika gärna glömma omvärlden och bara spela, för min egen skull.

...och då syns plötsligt åter de första solstrålarna på drömmarnas horisont.

Insikt

René Magritte dans ses rapports avec André Breton et le surréalisme

Målet med uppsatsen är at studera den belgiske konstnären Reé Magrittes ideér i relation till surrealiströrelsen i Paris och dess grundare André Breton. Mot bakgrund av väl dokumenterade meningsskiljaktigheter mellan de båda utreds vad som förenar dem och vad som skiljer dem åt. Uppsatsen inleds med att belysa surrealismens uppkomst samt att presentera Magritte och Breton. I diskussionen ges en bild av Magrittes idéer om konsten och dess roll i samhället ställt mot Bretons surrealistiska grundidéer. Utifrån de konflikter som uppstod görs även jämförelser på det personliga planet.

Som student skrev jag två "stora" uppsatser. I minnenas allé där jag gör ett kort besök häpnas jag över den franska uppsatsens innehåll och ämnesval. En direkt fråga till mig själv i efterhand:
Hur omskakad blev världen av denna jämförelse mellan två fransktalande surrealister från början av 1900-talet?

Men det ska väl vara så, det är den tiden i livet då vi får tillåtelse att bygga luftslott av teorier och abstraktioner.
Vi vill också gärna tro att dessa är av vikt och gör avtryck i historien.
Sedan blir vi vuxna och världen blir påtaglig, den blir mat och hyra.

Idag sammanfattar jag allt så här långt och konstaterar att jag inte blivit akademiker ändå.
Allt jag åstadkommit av betydelse har jag gjort med mina händer.
Idag skulle jag varken kunna försörja mig eller spela musik om det inte vore för min vänstra hand.
Det blir inte mer konkret än så. Jag förstår nu, jag måste få vara konkret.
Jag spelar bäst den handgripliges roll.

Så efter 33 år kan jag lägga denna pusselbit till min identitet och styrkas därav, det känns bra. Men jag hade inte funnit den om det inte vore för de valhänta försöken att agera analytiker av fransk konsthistoria för åtta år sedan.

Sådana insikter förändrar allt och jag fortsätter söka efter pusselbitar, det är aldrig för sent att överraska sig själv.